Amanda Jenssen i mörker och ljus

Uppdaterat 31 maj

Musik ska byggas av glädje påstod en svensktoppslåt en gång i tiden. Det gäller kanske inte blues? Men å andra sidan kommer gospel (glada nyheter) precis som bluesen ur de svarta slavarnas hårda tillvaro.

De som inte förstår sig på Ingmar Bergman kan tycka att han sysslar för mycket med det mörka. (Då glömmer de både hans komedier och den romantik och positivitet som faktiskt finns vid sidan av det mörka i många filmer.) När Bergman fick Oscar för bästa utländska film två år i rad sysslade han med temat Guds tystnad, att den allsmäktige ofta tycks strunta i människornas böner. Men han har även sysslat med mer jordnära saker som otrohet och barnmisshandel. Och att filmer som Sjunde inseglet eller Fanny och Alexander blivit odödliga mästerverk beror kanske på att de rymmer både himmelskt ljus och helvetiskt mörker?

Eftersom Happyland av Amanda Jenssen beskriver både ljus och mörker uppfattar många albumet som mer moget och djupt jämfört med Killing my darlings. Som större konst,  helt enkelt. Amanda sjunger om ångest, depression och humörsvängningar, saker som (i varierande grad) är en del av alla människors liv. En gång sade hon att albumet är tänkt som ett stöd till människor i kris.

I olika intervjuer har Amanda Jenssen berättat om sina egna erfarenheter av mörker och ljus. Hennes tillvaro är inte alls särskilt mörk, men hon beskriver sig själv som en person med en dragning åt det bipolära (moodswings). När humörsvängningarna blir en sjukdom (tidigare kallad manodepressivitet) är det plågsamt för både patienten och omgivningen. Men många kreativa människor är nog lite åt det hållet.

På natten flödar kreativiteten och skapandet ger lyckokickar som är svåra att överträffa. På morgonen släpar man sig till dasset med hjärtat bultande av ångest och olust i varje fiber av kroppen. (Eller man är åtminstone ”helt borta” som Amanda Jenssen beskrivit det.) Efter lite kaffe och jobb återvänder både livslusten och den kemiska balansen i hjärnan. Och under över alla under, framåt kvällen är skaparglädjen tillbaka!

Att skriva om mörker utan att visa på ett parallellt ljus eller en väg ut kan bli ganska enahanda. Vad är alternativet till svek, besvikelse, humörsvängningar och världens ondska? Kan det vara kärleken?

LOVE IS A FOUR-LETTER WORD

Kärlek är ett av de mest missbrukade orden. Och att säga ”Gud är kärleken” uppfattar åtminstone jag som meningslös semantik. Apropå semantik så har kärlek ofta betytt heterosexuellt samlag. I det gamla bondesamhället sade man att kärlek skulle ha verkan. Det betydde att en lösaktig kvinna som hade heterosexuella samlag utan att vara gift skulle bli på smällen som straff.

Schlagertexten Love for sale handlar förstås inte om kärlek, utan om prostituerade som säljer sexuella tjänster.

När jag kommit så här långt lät jag inlägget vila en dag och åkte på jazzkonsert. Inte med Alice Babs, men väl med Lill-Babs. Hon började som vokalist hos Simon Brehm på femtiotalet och är inte helt bakom flötet när det gäller jazz. Första låten hon spelade? Naturligtvis Love for sale. Synkroniciteterna stod liksom regnet som spön i backen.

Framför scenen stod en begåvningshandikappad man och ropade på Leva Livet. Lill-Babs sade: -Grabbarna kan inte spela Leva Livet, men du kan komma upp på scenen och sjunga den.

Hon tog upp honom på scenen och satte en mikrofon i hans hand. Mannen sjöng med stor inlevelse och med lite god vilja kunde man höra orden ”leva livet” då och då.

-Tag emot folkets jubel, sade Lill-Babs och det gjorde han. Kanske var det ett av de största ögonblicken i hans liv, kanske bara en kul grej. Men det syntes att han stortrivdes. Var det ett exempel på människokärlek från Lill-Babs sida? Proffsighet javisst, men varför inte lite kärlek också? Jag tror faktiskt inte hon plockade särskilt mycket poäng från publiken, många undrade nog vad den där byfånen gjorde på scenen.

KÄRLEK SOM IDEOLOGI

Den gamla kristna moralen om sex enbart inom äktenskapet byttes under förra seklet ut mot kärleksideologin. Det betyder att sex enbart ska förekomma inom fasta, tvåsamma kärleksrelationer. Dessutom påstods det att kvinnor inte kunde skilja på sex och kärlek. När det pirrade i kroppen tolkade kvinnan det som förälskelse. Männens något annorlunda syn på saken (under förra århundradet) visas av den här historien:

Alltså tre snubbar, en 20-åring, en 30-åring och en 40-åring, låg vid en å och solade. Då kom det tre råfina brudar ner till stranden på andra sidan. Tjejerna klädde av sig, fnittrade och smorde in varandra med sololja. Snubbarna tände förstås på alla åtta.

20-åringen: -Kom, vi simmar över till dom!
30-åringen: -Om vi väntar ett tag kommer dom kanske över till oss.
40-åringen: -Vadå, vi ser väl bra härifrån?

Idag ses sex och kärlek som en privatsak. 2009 inträffade två saker som visar detta: 1. Homosexuella par får gifta sig i kyrkan. 2. Sexuella ”avvikelser”, som till exempel fetischism för kålrotsuniformer, togs bort ur Socialstyrelsens lista över sjukdomar, samt från den psykiatriska diagnosmanualen ICD-10. Vem, vad och hur man älskar har blivit en privatsak. Som Die Leander sjöng: Kann die liebe sünde sein? Kan kärlek vara en synd?

Men det betyder inte nödvändigtvis att den sexuellt inriktade kärleken alltid är osjälvisk, villkorslös och gudomlig.

LOVE KNOWS NO REASONS

Finns det någon ren, gudomlig kärlek utan krav, en villkorslös kärlek? Moderskärlek är en sådan. Modern älskar inte bebisen för att den har vackra ögon. Hon älskar den lika mycket med två ögon, ett öga, inga ögon – ja till och med om den har ett tredje öga! (Enligt Maharishi Mahesh Yogi.)

Så måste det hela fungera, om mödrar (eller föräldrar) lämnat sina bebisar vind för våg när de var fula och skrikiga skulle människosläktet ha dött ut för länge sedan.

Kärlek utanför tvåsamma relationer är kanske oftare villkorslös. Kärleken  till en katt, till ett barn, till en mormor, till någon annan man inte kan äga. Eller kärleken till en begåvningshandikappad man som gillar Leva Livet.

Så hur är det då med kärleken till en idol? Genom historien har personkult visat sig vara en mäktig kraft, på gott och ont. Religionshistorikerna säger att krisen uppstår när kultledaren går från att vara Guds profet till att vara Gud själv. Och under 1900-talet såg vi hur illa det kan gå när idoler blir diktatorer och börjar skapa om landet utifrån sina visioner. Men fansen vill oftast dela idolen med så många som möjligt, så man slipper åtminstone äganderätt och svartsjuka.

Vill du se ett exempel på idoldyrkan som ger mig kalla kårar? Gå till Annika ”Fettdoktorn” Dahlqvists blogg och läs kommentarerna. Hon är säkert jättetrevlig och har säkert rätt i en del som hon säger, men med sådana anhängare behöver man inga fiender. Deras hat mot meningsmotståndare, diverse konspirationer, det så kallade etablissemanget och alla som inte sväljer fettdoktorns budskap med hull och hår är ganska skrämmande. Jag kommer att tänka på de svenska högerextremisterna: Alla som inte är med är mot.

Amanda må vara både gudomlig och utomjordisk, men en humorfri eller alltför vördnadsfull idoldyrkan skulle ge mig helt fel vibrationer. Och när det blir viktigare att hata motståndare än att älska idolen har något gått snett. För ett tag sedan fick en journalist som skrev negativt om en viss musikstil ta emot ett antal dödshot. Då har man kommit ganska långt från att musik ska byggas av glädje.

Därför är det väldigt skönt att amandofilin är så snäll och mysig som den är. Men konstigt vore det annars när Amanda Jenssen själv är en så snäll och mysig person.

Och för er som har orkat läsa så här långt kommer ett gäng nyttiga länkar:

Skånskan 28 maj

PSL 28 maj (Amandaism tipsade)

Expressen 29 maj

Aftonbladet 29 maj

TT Spektra om Rockbjörnen 29 maj

Nominera Amanda Jenssen till Rockbjörnen!

Bilder hos Rockfoto

PS

Att göra karriär utomlands kan vara svårt. Ingemar ”Ingo” Johansson blev superkänd som världsmästare i boxning, tungvikt. När grabben från Götet presenterades som ”The Swede” drog amerikaner och engelsmän på munnen. Så det är kanske inte så lyckat om Amanda Jenssen säger: Hello, my name is Amanda and I am a swede.

Å andra sidan kan jag tänka mig ett fullsatt Carnegie Hall, en ensam blå spotlight och Amanda Jenssen utklädd till kålrot. Hon går fram till miken, lutar sig fram mot den och säger: -Hello my name is Amanda and I am a swede. Vilken öppning på en show! Swede på engelska betyder nämligen kålrot.

Apropå kålrot: Mikael Wiehe har inte bara sagt att Jante bor i Malmö. Han har även sagt att man inte ska låta idioter styra ens liv. Amanda har sagt att det stämmer, man måste följa sina egna visioner och inte försöka göra alla idioter nöjda.

Det här är ett sådant blogginlägg som jag skulle skriva om jag kunde skriva precis som jag ville, utan att snegla på antal besökare, Google SERP eller vad alla idioter ska tycka. Faktum är att de senaste tio inläggen är sådana. När det finns fyra officiella hemsidor (en tysk, en engelsk, en österrikisk och en Bellman) behöver man inte bry sig om nyttigheten eller nödvändigheten i det man skriver. Och det är ju bra.

Ha en fortsatt trevlig vecka, alla amandofiler och idioter!

DS

Gospel according to Amanda Jenssen

Fotograf: http://bonnienoun.com

För amandofilen är Amanda Jenssen inte bara en trallande jänta, Amanda Jenssen är även en källa till inspiration på livets långa och vindlande stig. Därför tycker jag det är väldigt häftigt när Amanda Jenssen säger att man ska vara snäll. Idag får vi lära oss att tänka i ekonomiska termer och se till att ta in mer än vi ger ut. Häromdagen kunde jag inte undgå att höra en kvinna berätta om sin nya pojkvän i mobiltelefonen. Hon sade inte ett ord om att hon var kär och galen. Det långa och högljudda samtalet kunde sammanfattas som: Jag har kommit fram till att han är den bästa jag kan få just nu.

Inte bara kärleken, utan även snällheten, värderas enligt samma nyttotänkande. Att vara snäll mot en gammal och rik person är fullt normalt. Man får inte vara dum om man ska få något arv. Att vara snäll mot en gammal och fattig person betraktas på samma sätt som att spana efter UFO:n med besättningar av mini-ankor. (Eller mini-clabbar.)

För ett tag sedan räddade jag några fågelungar som ramlat ur boet. Folk kunde inte förstå vad jag tjänade på det. Att jag skulle göra det utan att tjäna något på det existerade tydligen inte i deras universum. Välgörenhet är bra för att bygga varumärke, till och med stora vinstdrivande företag ägnar sig åt välgörenhet. Folk ger mer pengar än någonsin till välgörenhet. Men larva sig med några sketna fågelungar? Då känns det skönt att få höra vissa rykten om Amanda Jenssen på fågelräddandets område. Det ni har gjort för någon av de allra minsta har ni gjort för mig, som en känd person (som blivit ett fult ord) uttryckte det. Och Amanda Jenssen är även snäll mot stora och fula djur, vilket framgår av bilden ovan.

Men snällhet och kärlek är inte (för att citera Kristina Lugn) ljum vanilj. Snällhet och kärlek är mäktiga krafter på gott och ont, med potential att skaka världen, vilket den här historien illustrerar. Och med den stänger jag filosofihörnan för idag.

EN FOTVANDRING I HIMALAYA

En gång hade jag en chef som varit hippie på 60-talet. Vi åt lunch på en liten mysig gourmetrestaurang en gång och då berättade han den här historien:

Jag hade tröttnat på västerlandets materialism och statusjakt, sålt det lilla jag hade och liftat till Indien. Nu fotvandrade jag i Himalaya, långt bortom turiststråk och vandringsleder. Jag hoppades finna någon av de upplysta mästare, som sades leva som eremiter i grottor här.

Efter en hel del strapatser (som jag kan berätta om någon annan gång) stod jag en dag plötsligt framför en grotta, som verkade bebodd.

När jag tittade in i mörkret såg jag att det satt en man där. Fånigt lyfte jag handen till hälsning och sade: -Får man komma in?

I upphetsningen hade jag börjat prata svenska. -Stig på, sade han. Hade jag hört rätt? Hade denne man övernaturliga förmågor så han förstod alla språk? Jag hade hört talas om att en del yogis kunde göra sådana underverk.

-Det var inte igår jag fick prata svenska. Du måste vara sänd från himlen, sade han vänligt. Det kändes förvånansvärt lätt att prata med honom, som om han var en gammal vän. Och detta helgon talade perfekt svenska, om än med lite brytning på sanskrit.

-Inte från himlen, men från Sverige. Hur länge har du suttit här?
-Tja… det var fortfarande tjugotal när jag åkte hit. Då var jag en ung och sökande man, precis som du.
-Har du funnit det du sökte? Hur känns det att vara i Samadhi?
-Att uppnå Samadhi kan ta sju liv av meditation. Det finns inga genvägar för att bränna karma. Inte ens att sätta sig i en grotta, om du vill ha mitt råd.
-Menar du att du ångrar att du suttit här eeehh… fyrtio år och mediterat?
-Ångrar… nej. Men det kan vara vikitigare vad man gör mot andra än att göra andliga övningar.
-Berätta mer! Berätta mer!
-Jag vet inget om vad som hänt i världen de senaste fyrtio åren. Ibland har jag hör kanonmuller i fjärran. Ibland har jag sett flygmaskiner och rymdfarkoster på himlen.
-Det kallas satelliter, sade jag ivrigt.
-Verkligen? Ja, jag har haft gott om tid att fundera. Men mitt liv är inte bortkastat. En gång hjälpte jag en annan människa. Jag förändrade hans liv. Det brukar jag tänka på när jag undrar om jag använt det här livet på ett bra sätt.
-Hur gick det till?

-Jag trodde du aldrig skulle fråga. Det var i Wien på tjugotalet, jag var där för att upptäcka den stora världen. Den utanför Sverige. Där träffade jag en ung man som stod på ett broräcke och skulle hoppa. Utan att tänka rusade jag fram och drog ner honom på marken, tog honom i min famn och höll fast honom hårt. Då började han gråta.
-Varför ville han inte leva längre?
-Han hade sökt till konstnärsakademin och blivit refuserad. Hans provtavlor dög inte i professorernas ögon. De sade att bilderna var stereotypa och innehållslösa, berättade han snyftande för mig. Och utan en bana som konstnär var hans liv inte värt att leva. Ja, som tur var hade jag varit vaken på tyskalektionerna i skolan och förstod honom ganska bra.
-Vilken tur. Vad sade du till honom då?
-Att han säker hade andra talanger. Kanske som författare. Arkitekt. Föreläsare. Till och med som politiker! Om en möjlighet försvunnit återstår tusen andra. Så länge det finns liv finns det hopp.

-Hur övertalade du honom att fortsätta leva?
-Ge inte upp! Låt inte de där idioterna vinna! Visa alla som refuserade dig vad du är kapabel till! Och en dag ska de ångra sina hårda ord.
-Det var bra sagt.
-Ja, det fungerade. Man såg hur beslutsamhet och nästan revanschlust ersatte det tidigare självföraktet. Han växte flera tum. Han var beredd att ta sitt öde i sina egna händer. Och det var faktiskt min förtjänst.
-Hur gick det sedan?
-Det vet jag inte, sedan åkte jag hit. Men jag har åtminstone räddat en människas liv. Kanske har han i sin tur gjort en massa gott för andra människor där ute, vad vet jag. Så jag har faktiskt förändrat historiens gång lite, lite grann.
-Det var fint.
-Ja och innan vi skiljdes fick jag en tavla av honom, som han målat själv. Den står där längst inne i grottan. I guldram. Det är kanske ingen stor konst, den föreställer Operan i Wien i dimma. Men den påminner mig om att mitt liv inte har varit bortkastat.

Jag tittade in i dunklet och mycket riktigt, där stod en tavla i guldram lutad mot grottväggen. Precis då gick solen ur moln, en solstråle bröt fram och träffade tavlan som en spotlight. Mitt på signaturen i nedre högra hörnet. Och jag kunde läsa klart och tydligt: A. Hitler.

– Oj! Vilken historia! flämtade jag.
-Ja, men den är inte slut där, sade min chef allvarligt, men det här har jag inte berättat för många.
-Berätta! Vad hände sedan?

– Mannen i grottan sade att jag fick önska mig vad som helst, som tack för att jag kommit och hälsat på honom. Då tänkte jag efter och kom på att jag var sugen på barfi, en sorts indiskt godis, lite som havrebollar. Så jag sade att jag ville ha barfi. Då sträckte han fram högra handen, det steg upp som en grå dimma ur handflatan och inför mina ögon materialiserades en bit barfi i hans hand. Han gav mig den och jag åt upp den.
-Vilken grej! Tänk om du hade önskat dig en jättediamant! Eller en dryck som gett dig evig liv. Eller…
-Ja, men det var barfi jag ville ha just då.
-Har du inte ångrat dig att du inte önskade dig något annat?

Min chef var tyst ett tag.

-Jag har haft gott om tid att fundera. Men han ville bara vara snäll och jag fick det jag ville ha. Ingen vet hur mitt liv hade sett ut om jag av girighet önskat mig något annat. Eller om jag försökt ändra andras öde och önskat mig en medicin mot cancer. Eller ett par guldbyxor där det alltid finns pengar i fickorna. Eller något annat av allt det som jag tänkt på under de här åren.

Ingen vet.

Amanda Jenssen – världens gulligaste superstjärna

Fotograf: http://amandalover.blogg.se

Nu har jag läst Plaza Kvinna (se förra inlägget) och kan inte låta bli att kommentera lite. Det är till att börja med en extremt mysig artikel om Amanda Jenssen och säkert precis den publicitet hon vill ha. Och att Amanda pryder omslaget och visar kläder med stor skicklighet som modell gör inte saken sämre. Barfotatösen bär upp svindyra, högklackade (och mycket vackra) skor som om hon aldrig gjort något annat.

Men fokus ligger på Amandas status som respekterad stjärna. Hur känns det att vara respekterad och kanske till och med geniförklarad? Här tycker jag det är viktigt att tänka på att A. Jenssen är just respekterad. För det hon gör. Det sägs att det i vår tid är viktigare att vara känd än vad man är känd för. Dokusåpadeltagare kan vara kända för att förnedra sig själva framför en kamera. Christer Pettersson var en av landets mest kända personer, trots att han inte gjort något. Han var känd för att INTE ha skjutit Palme. CP hade flera domstolsutslag som bevisade detta. Och han fick till och med en cocktail uppkallad efter sig. (En del Explorer, en del Baileys. Min favvo Amanda Pettersson är förresten en del Renat och en del Amarula Cream.)

För Amanda Jenssen spelar det roll vad hon är känd för och hur folk ser på henne. Hon vill inte ens bli sedd som en sångerska, utan som en person som skriver och framför musik. Och det blir hon, med en Grammis för bästa kompositör som bekräftelse.

Sveriges störste konstnär genom tiderna måste vara Ingmar Bergman. Vi själva kan ha svårt att förstå hur stor han är utomlands. När han över 80 år gammal gjorde Saraband skrev New York Times: Med Saraband bevisar Bergman att han fortfarande är den störste nu levande filmskaparen. Woody Allen sade: -Ingmar Bergman är ett geni, det är inte jag. Ang Lee sade: -För mig är Ingmar Bergman som en gud. Ingmar Bergmans död var förstasidesnyheter i stora tidningar över hela världen.

IB fick frågan hur det kändes att vara så beundrad och ha skapat så mycket odödlig konst. Han svarade: -Det känns ingenting. Det är som om det gällde någon annan.

Amanda Jenssen saknar den cynismen, men har istället en förundrad ödmjukhet inför sin stigande stjärna. -Tänk att någon kan ta sina sista kronor och köpa en konsertbiljett som det står mitt namn på. Tänk att en massa folk har köpt mitt album och sitter hemma och lyssnar på det!

För många är drömmen framför andra att bli hämtad i limousine, bli bjuden till de rätta festerna och gå förbi de rätta krogköerna. Kort sagt spela Allan. Vilka balla fritidsaktiviteter har Amanda nu när hon är både känd och creddig? Helst går hon hem och myser med katten. Eller med några nära vänner.

Och tänk vad fantastiskt att tjäna pengar och kunna köpa en egen lägenhet. För ett par år sedan måste Amanda fråga sin mamma om hon kunde få pengar, när hon ville ha något.

Och när alla andra hyllar vår tids ideal att skaffa sig ett liv genom egoism och målplanering säger Amanda Jenssen: Mitt motto är att man ska vara snäll. Och skratta mycket.

Så talar världens gulligaste superstjärna.

Amanda Jenssen – inte bara nostalgi

Fotograf: http://bonnienoun.com

Hur coolt är det egentligen med nostalgi? Oavsett om det gäller omodern musik eller (som i förra inlägget) kompisar man växt ifrån? Enligt socialpsykologerna använder folk nostalgi bara som en balanserande faktor. Man drömmer sig tillbaka till högstadiet eller 1950-talet för att orka leva ännu mer senmodernt. Med allt vad detta innebär av ytlighet, snuttifiering och självförhärligande. (Även om man, som jag, verkligen råkar vara en ovanligt härlig person.)

Amanda Jenssen har tagit Spotify som ett exempel på den senmoderna snuttifieringen och rastlösheten. Man lyssnar tio sekunder på någon gammal raritet och skyndar sedan vidare till nästa för att inte missa något. Det är nostalgi, men det är inte att leva som förr.

Att leva som förr är att köpa en skiva i skivaffären eller på loppmarknaden. Sedan går man hem och sätter sig på mattan framför radiogrammofonen och spisar. Kanske ringer man sin bästa kompis: -Nu har jag äntligen fått skivan! Vill du komma hit och lyssna på den? Du kan få låna den sedan, om du vill!

Om man tittar på google-sökningar, så är det störst utbud och minst efterfrågan på musikbloggar, skivrecensioner och spellistor. Folk har helt enkelt fått nog av alla tips om The Spotnicks, The Monks, Busby Berkeley och annan skit.

Ett glatt telefonsamtal om en ny stenkaka med Alice Babs är en sak, fyrtio miljoner spellistor något annat. Kanske kan man kalla effekten av att alltid ha tillgång till allt överallt för tillgänglighets-inflation? Men samtidigt är det praktiskt att slippa jaga Mårten Gås med Hootenanny Singers på landets alla loppmarknader. Det räcker med ett klick på Spotify. Senmodern nostalgi.

Retro är inte samma sak som nostalgi. Retro är nytillverkade saker i gammal stil. Sha-Na-Na spelade retro musik på Woodstock. Femtiotalsrock med brylkräm och glitterkavajer. Men deras livsstil var kanske inte så retro, för fyra bandmedlemmar dog av överdoser. Jag träffade en raggare som gick på amfetamin en gång på sjuttiotalet, när femtiotalsnostalgin var som störst. Men å andra sidan skulle de flesta raggare på den tiden ha ställt upp och gett en sådan svikare rejält med stryk. Modernt tjafs som knark och små bilar ingick inte i deras livsstil. Så för seriösa femtiotalsnostalgiker var femtiotalet mer än nostalgi. Det var en dröm om en enklare, begripligare värld utan sjuttiotalets vänsterextremism, könsrollsförvirring och flum.

Var nostalgin bättre förr? Kolla in femtiotalsnostalgi från sjuttiotalet i filmen Barnens Ö!

För Amanda Jenssen är det förflutna varken nostalgi eller retro. Det unika med Amandas konst är att hon tar influenser från förr till vår tid. Och det gäller hela konceptet, från eye-linern och vintagekläderna till blåsarrangemangen och de privata vinylskivorna. Enligt vissa rykten är Fräulein Jenssen sminkad och snygg i håret, till och med när hon går omkring på gatorna som en vanlig människa.

Nu måste jag sluta, för jag ska till Statoil och köpa rostad lök till lunch. Och så ska jag kolla om dom har Plaza nr 6 med A. Jenssen som covergirl. Amandalover tipsade på Alltomtv.

Varför blogga om Amanda Jenssen?

Fotograf: http://amandalover.blogg.se

Amanda Jenssen är osannolikt framgångsrik just nu. Ändå är det tystare än någonsin i den så kallade amandosfären. Ibland går det veckor utan en enda kommentar på Alltomtv. Jag tror att amandofilin och amandosfären, precis som Amanda Jenssens karriär, har gått in i en ny fas. Det innebär att older days had different ways. Heaven knows: Anything goes. Och vad anything innebär är väl in the eye of the beholder. If you get my drift.

På rubrikens fråga har jag bara ett svar: Varför inte? (Jag skulle kunna säga ”för att det är kul” men då blev det här inlägget alldeles för kort.)

NYTTOTÄNKANDE OCH GAMLA NÄTVERK

Måste man tjäna eller vinna något på allt man gör? Måste allt vara nyttigt? Somliga säger att vår tid är infekterad av ett nyttotänkande. Man gör inte saker för att det är kul eller snällt eller rätt. Nej, man gör saker för att de möjligen kan vara bra för ens framtida storslagenhet. För att de är nyttiga.

Särskilt nyttigt är det tydligen att vårda sina gamla kontakter, eller försöka få kontakt med kompisar från förr. Ju förr desto bättre.

En person i mogen ålder försökte övertala mig att börja med Facebook: -Det är helt fantastiskt, igår mejlade jag en person som jag inte träffat på TRETTIO ÅR. Jag hade faktiskt helt glömt att vi gick i samma klass. Men han kände sig tydligen ganska mobbad i plugget. HÄFTIGT VAD?

Jag tänker tillbaka på min tid i grundskolan och gymnasiet och minns mobbade, mobbare, pennalister, översittare, knarkare, fyllon och idioter. Själv hade jag (mer genom tur än skicklighet) äldre kompisar, blev hämtad i bil och bjuden på de rätta festerna. Men även om jag därigenom inte blev mobbad själv, så mådde jag illa av att se andra bli det. Och jag tror faktiskt att det, rent objektivt, var väldigt mycket mobbing.

(Under min postgymnasiala utbildning förekom däremot ingen mobbing alls. De personerna har försvunnit till olika former av karriär och familjeliv och känns som ett avslutat kapitel – och ett ljust minne. Var sak har sin tid.)

Några i min klass på högstadiet var faktiskt riktigt trevliga och givande att umgås med. Vi träffas fortfarande regelbundet, still crazy after all these years.  Häromsistens kom vi fram till att Sadisten måste vara död. Heroin har en förmåga att ta livet av folk. Troligen gick det bättre för Sadistens offer, de mobbade brukar klara sig bättre än mobbarna i längden.

En rätt kul kille sprängde pojktoaletten med dynamit när vi gick på högstadiet. Ganska coolt tyckte jag då, men jag vet inte om jag skulle vilja träffa honom idag för det. Om han lever. Som Kenta sjöng: Knarket tog dom flesta, kröken tog en liten del.

Häromdagen mötte jag en tokig kärring som gick och svor för sig själv. Efter ett tag insåg jag att vi träffades på en fest för länge sedan. Då var hon en söt men mycket berusad tonårsflicka, som spydde ner min polare. Spyan räddade mig kanske från att bli förälskad i henne. Men sensmoralen är enkel: Folk förändras när de blir vuxna.

VILA I FRID

Vad jag menar är att gamla förälskelser, kollegor, skolkamrater och andra kan få ”vila i frid” ibland, oavsett om de lever eller är döda. Jag tror man ska gå vidare, ungefär som Amanda Jenssen brukar säga när folk frågar om hon saknar Idol eller har kontakt med polarna därifrån: -Då var vi ett gäng, nu har jag ett nytt gäng.

När Amanda nyligen fick frågan om hon inte skulle börja spela med sin far igen svarade hon: -Var sak har sin tid. Jag tror inte det är lyckat att ta in föräldrar just nu.

Mycket klokt, säkert. Både Herreys och Osmonds tog in sina föräldrar (kanske för att de var mormoner) – och båda gick i konkurs. Var sak har sin tid.

Och det är inte bara folk  som förändras, utan även ens hemstad och kvarter. Amanda är ju inte lastgammal, men när hon kommer hem till Lund har mysiga skivbutiker och fik försvunnit. I hennes flickrum har å andra sidan tiden stått stilla. Men nu säger inte hennes mamma ”om du klipper pizzan med min sax får du diska den” utan ”Amanda, du ligger etta på Svensktoppen”. Så egentligen har tiden inte alls stått stilla!

Amanda Jenssen har även sagt att man  förändras mycket under perioden mellan arton och tjugoett. Det stämmer säkert. Just därför upptäcker man ofta att man inte har så mycket gemensamt längre, när man träffar det gamla gänget från när man var arton eller yngre.

NYTTA VS KONST

Nyttotänkande var ordet. Är det nyttigt att blogga om en idol? Nej. Det finns redan fyra officiella hemsidor: En tysk, en engelsk, en österrikisk och en Bellman. Och vilken nytta skulle bloggaren själv (egentligen) kunna ha av sitt bloggande?

Men ibland handlar det inte om nytta. Konsten och konstnären handlar inte om nytta. Istället handlar det om ett titthål in i verkligheten, eller in i en högre, sannare verklighet. När jag ser in i Amandas ögon ser jag hela universum. (Eller var det Carl-Philip som gjorde det?)

En samisk jojk handlar inte om en person eller ett berg, den är en person eller ett berg. En jojk är en cirkel i tiden. Därför slutar den traditionella jojken ofta abrupt. När cirkeln i tiden är igång finns det ingen anledning att fortsätta – eller att lägga in en slutkläm. Därför komponerar man inte en jojk som man komponerar en melodi. Man låter den bara komma, förklarade en känd jojkare för mig. Om man inte kan träffa en person fysiskt, så kan man få tillgång till personen genom jojken. Eller få återuppleva en snöstorm på fjället om man skulle vilja det.

Indisk Sama-veda är inte bara förbluffande lik jojk, den har även samma funktion. Österns vise säger att ljud och form är exakt samma sak. Det gäller även hela språket sanskrit. Därför kan det till och med räcka att säga namnet på en örtmedicin istället för att ta den, eftersom ljudet motsvarar formen så perfekt.

På samma sätt kan västerländsk musik ibland ge en sannare bild av något, än den mest lärda teoretiska förklaring. Och även den banalaste schlager kan (som Dennis Potter sade om trettiotalets schlagers) skapa det den besjunger. Även om schlagern snabbskrivits av två killar med ögonskärmar, så kan den skapa ett maskhål till ett högre universum.

Är det nyttigt? Nyttan kan man väl diskutera, men konsten är åtminstone sanningen och livet. Och det tycker jag är en bra orsak att fortsätta blogga om Amanda Jenssen och den magi hon skapar genom sin konst och hela sin uppenbarelse. Som jag skrev när jag startade bloggen: Amanda Jenssen gör sig själv till en installation i senmoderniteten.

Precis som den person den här bloggen handlar om, så drömmer jag mig tillbaka till början av trettiotalet. Det här är ett av Youtubes minst sedda klipp, hur man nu ska tolka den statistiken.

Jag tolkar det som att det är mitt eget hemliga smultronställe i cyberrymden. För mig är detta en ren och oskyldig dröm om en bättre, enklare och godare värld. En oskyldig värld innan bilderna från Auschwitz och Hiroshima krossat alla illusioner om att kärleken alltid segrar. En oskyldig värld med koreografi av Busby Berkeley.

Why can’t this last forever?

Amanda Jenssens sommarturné börjar kattastrofalt bra

Fotograf: http://bonnienoun.com

Amanda Jenssen har smygstartat sommarturnén med en spelning i fredags på Lundakarnevalen. Showen tycks likna den under vinterturnén, dvs bygga på albumet Happyland och en jazzig känsla från förr. Sommarturnéns konserter och biljetter till desamma finns hos Livenation.

Här är lite reaktioner i pressen:

Lundagård ger 4 katter (Amandaism tipsade)

Kvällsposten

Sydsvenskan

PS

Uppdatering 24 maj: Det har kommit en kattastrofalt bra tysk recension här.

Det roliga är att Amanda framställs som en egensinning konstnär med en unik förankring i flydda tiders jazzmusik. Tyvärr är min tyska sehr schlecht men jag tror det handlar om något sånt här:

Sedan 2007 ligger hennes hemland för hennes fötter, nu vill hon erövra de europeiska topplistorna. Med kokett burlesque-attityd och jazzig storbandsglamour presenterar Amanda Jenssen på ”Happyland” sitt eget musikaliska paradis. Sverige hittade denna sin nya superstjärna genom en talangjakt, trots att deltagarna annars snabbt brukar återvända till de superokända människornas limbo. Amanda har bluesen i  blodet och en rökig, sensuell röst. Ett nummer som Charlie ger självaste Shirley Bassey (!) med Big Spender konkurrens. För övrigt borde konstnärinnan bara klä ut sig till kålrot oftare, så skulle allt vara helt perfekt. (Für den Rest, die Künstlerin einfach zu verkleiden häufiger Kohlrübe, wäre alles perfekt.)

DS

Amanda Jenssen sprechen Deutsch!

Und: AJ profet i sin egen stad: Pang-succé på Lundakarnevalen! Upp som en raket!

Amanda Jenssen sjunger för Kungen på Victoriadagen

Fotograf: Amandalover.blogg.se

Den kaxiga grammisvinnaren Amanda ”Jenny” Jenssen kommer att sjunga på Victoriadagen den 14 juli. Läs mer här. Det blir ett av de första framträdandena i Sverige i ett offentligt och tevesänt sammanhang på ett tag. Så kom ihåg att justera televisionsantennen och ladda videobandspelaren på Victoriadagen den 14 juli 2010 A.D.

PS

Apropå det där med Jenny: En gång i tiden skrev jag fanficition om Amanda Jenssen. Ju mer jag skrev, desto svårare blev det att skilja på dikt och verklighet. Dessutom började det inträffa vad CG Jung kallade synkroniciteter. En gång skrev jag en pastisch på artonhundratalets sentimentala socialrealistiska pigromaner, denna fanfiction hette Apelsinflickans julafton. Där avslöjades att Amandas förmoder var oäkta barn (man sade så på den tiden) till Jenny Lind och PT Barnum. (Gå hem och googla!) När jag var klar kollade jag någon faktasida och upptäckte att AJ hade mellannamnet Jenny. Då kände jag en liten rysning. (Man brukar ju ge döttrar mormors mors eller mormors mormors namn.)

Jag skrev även en fanfiction som hette Månsken över Texas. Då diskuterade vi Amandas koppling till USA. Det fanns tom en amerikansk släkting som hälsade till AJ på Youtube. Sittande i månskenet på en husvagnsparkering i Texas. Och att Amandas farsa hette Lee Halvard Oswald gjorde ju inte saken bättre. Sådär höll det på.

Men fanfiction kräver en nördighet och interna referenser som kanske inte finns idag. Om man till exempel skulle skriva så här:

AJ: Nu ska jag och mina bröder äta pizza.
Amandas mor: Om ni klipper pizzan med min sax får ni diska den.
AJ: Ska vi diska pizzan?

Så är det ju inte särskilt roligt. Men desto roligare blir det om man vet att AJ och hennes bröder brukar klippa pizzor med sax istället för att skära dem med kniv. (Prova, det fungerar!)

”Nu ska jag gå till Statoil och köpa rostad lök” är kanske inte heller så kul. Om man inte vet att vegetarianen Mandy komponerade en middag på Statoil: Potatismos, rostad lök, senap och ketchup. Sedan visade hon belåtet upp mosbrickan och sade glatt: -Rostad lök är en favorit som Amanda Jenssen har.

En annan gång lät jag Bert Karlsson stå och stryka Amanda Jenssens blusar. Det var väldigt kul om man visste att AJ köpt en strykbräda samma vecka. Och på Fanglobe skrevs det massor av fanfiction på temat ”Amanda Jenssen en vanlig tonåring”.

Men nu erövrar Amanda Jenssen världen istället och det är en så fantastisk saga att den överträffar all fanfiction. Därför slipper ni läsa fanfiction som den här:

Berättaren: Amanda sjöng för Kungen på Victoriadagen och självfallet var det en given succéss. Vi förflyttar oss nu till VIP-rummet bakom scenen:

Tarras-Wahlberg: Kungen vill träffa Fröken Amanda. Men kom ihåg: Tilltala  honom Ers Majestät och säg inget om hans hår. Och vad Fröken Amanda än gör, ge honom inget att äta.
AJ: Varför inte det?
T-W: Varje jul slänger jag personligen tusentals paket med hembakade kakor. Dom skulle ju kunna vara förgiftade.
AJ: Oj, där kommer The King!
HMCG: Tjena Amanda!
AJ: Tjena Kungen! Du kan få numret till min frisör om du vill. Vill du ha lite rostad lök?
HMCG: Det var snällt. Men jag hoppar över löken, jag har nyss varit på Statoil. Får jag titta lite närmare på dina ögon?
AJ: Javisst, men varför det?
HMCG: Carl-Philip säger att du har himlens alla stjärnor i dina ögon.
AJ: Han är alltid  en sådan gentleman. Vet du förresten att han hänger på Stockholms gayklubbar?
HMCG: Nej, det visste jag inte.
AJ: Jo det gör han, på väggarna. Inom glas och ram.
HMCG: Har du några lika roliga gamla vitsar om mig?
AJ: Nej, men jag hittade en grej som jag tror tillhör dig.
HMCG: Verkligen?
AJ: Ja en krona. Det står ditt namn på den.
HMCG: Den var gammal.
AJ: Ja, redan Gustav Vasa kanske hade den? Tag emot!
HMCG: Min kungakrona! Tack, var hittade du den?
AJ: På toaletten. Du måste ha lagt den ifrån dig där när du kammade dig.
HMCG: Hur ska jag kunna tacka dig?
AJ: I could think of a million things.
HMCG: Jag kanske får bjuda dig på middag?
AJ: Det kommer lite plötsligt…
HMCG: Jag har vegetarisk färssås på burk.
AJ: Your place or mine?

DS

Amanda Jenssen sjunger i Go’Kväll

Fotograf: http://bonnienoun.com/

Amanda Jenssen uppträder inte bara utomlands. Hon är även med i Go’kväll, i morgon fredag 18.15 Men meningen nedan kan tolkas som  att vi ”återser” AJ. Är det kanske bara en repris från oktober 2009, då hon gjorde akustiska versioner av Happyland och the Rebounder? Uppdatering 21 maj: Visst sjöng AJ, det var en repris av Rebounder och riktigt bra publicitet. Vår hjältinna presenteras numera som grammisvinnare och inte ni-vet-vad.  Coolt.

SVT 1
fredag 21 maj 18.15 Go’kväll
Aktuella bok och filmtips med C-G Karlsson och John Chrispinsson. Vi återser Lasse Berghagens middagsbjudning och artistuppträdanden från Jack Vreeswijk, Sarah Dawn Finer och Amanda Jenssen. Programledare: Katia Elliott Bendz.
Även i SVT24 senare idag, SVT1 22/5 och SVT1 23/5

Med Texas-hälsning
Roger E. Lee

Det var en ABBA, en John, en Jesus och en Amanda

The Spotnicks får ursäkta, men Sveriges stora musikexport var ABBA. Somliga menade till och med att de var den största gruppen sedan The Beatles – utom i USA. Därför satsade ABBA på en karriär där borta i Amörrka där mjölk och honung rann. Man bara sår inte plöjer eller harvar, där flyger det fullt med färdigstekta sparvar… NOT.

För att slå sig in på den amörrikanska marknaden krävdes stora och dyra kampanjer. Men då köpte folk skivor och ABBA räknade med att en enda medverkan i en teveshow skulle ge dem (i dagens penningvärde) 50 miljoner bananer i intäkter från sådan försäljning. Det verkliga målet var förstås att sälja många miljoner skivor i det stora landet i väster. Men i sjuttiotalets politiska klimat fick ABBA ständigt försvara sig för att de tjänade pengar, något som var väldigt fult på den tiden. Det här är ett kul teveinslag från 1978.

Den värld Amanda Jenssen ska erövra ser väldigt annorlunda ut. Det gäller att ta ett land i taget.

Men med rätt tågordning går det säkert som på räls. De flesta spår Amanda en lysande karriär. För det är Pär som kör och Amanda är konduktör. Hollywood nästa, avstigning för samtliga pepparkakor!

För övrigt kan Pär inte bli tunnelbaneförare i Stockholm. Det skulle inte funka med hans vulgära språk: Nästa Tekniska Bögskolan, tåget fortsätter mot Danderyds Kukhus. Och linjen till Fittja vore ju helt otänkbar. Nej, han är nog bättre som Jenssens sidekick.

Att göra intervjuer är en svår konst. Jag gillar den där Filip & Fredrik intervjuar Claes af Geijerstam: -Har du någonsin pissat på en uteliggare?

Att vara intervjuoffer är inte heller lätt. När The Beatles skulle lanseras  i USA råkade John Lennon dra ett skämt om Jesus och sedan var det kört. Jag tror det var den här vitsen: -Varför är Jesus så bra på att sälja sig själv? Jo, det gäller att NASA RÄTT!

Men jag tror Jesus har humor. När en snubbe frågade om det var rätt att betala skatt till den romerske kejsaren (ockupationsmakten) sade Jesus: Vems namn står det på det här myntet? -Kejsarens. -Bra, då tillhör det kejsaren, så ge det till honom.

Ja, Jesus är en trevlig man, men tyvärr gäller det inte alltid markpersonalen. Men min konfirmationspräst var en kul knickedick. En gång, när prästen stod i predikstolen, kom klockaren fram och viskade: -Pastorn, dom spelar poker på orgelläktaren! -Jag kommer, jag måste bara predika färdigt först!

Varför det var så syndigt med kortspel har jag aldrig riktigt förstått, men en gång när min farfar var liten kom prästen och höll husförhör. Prästen ritade ett stort A och sade: -Kan du säga vad det här är för bokstav, lille vän? -Inte vet jag vad det är för bokstav, men det var fan vad likt spader äss!

Prästen harklade sig lite besvärat och försökte: -Kan du kanske räkna för mig istället? -Javisst! Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio, knekt, dam, kung!

Så när min farfar blev vuxen var yrkesvalet enkelt: Professionell kortspelare. Och min farmor hade också ett ovanligt yrke: Porrstjärna i stumfilmer. Därför var det inte så konstigt att min far blev geolog. Hajar ni? Ge & låg.

Men i Sverige gick det bra för frisyrbandet från Liverpool, trots John Lennons humor. Se med Edra egna ögon! (Rutan längst ner på sidan.)

PS

Det där med Pärs språk var bara ett skämt. Idag är de fula orden inte särskilt fula längre. En predikant sade att det fulaste ordet idag är Jesus. Gud är rätt okej, det kan bortförklaras med att man tror på ”något” eller på sin egen gudomliga sida. Men säger man ”Jesus” börjar folk skruva på sig.

Sedan berättade predikanten om en man, som bestämt sig för att berätta om sin tro på Jesus, när hela släkten skulle träffas. Han satt där och tänkte: Jag måste berätta nu, jag kan inte vänta längre, jag får inte vara så här feg… men tiden bara rann iväg och han fick inget sagt. Desperat reste han sig upp, klingade i sitt glas och vrålade, med något vilt i blicken: JEEEESUUUS!

Stor skandal. Hans fru lämnade honom och rymde med en dvärgclown på en kringresande cirkus. Själv fick ex-hustrun arbete på cirkusen, som den itusågade damen.

Idag bor hon i Stockholm och Lund.

DS