Häromdagen skrev jag om politik och andra budskap i musik. Som exempel tog jag samlingsskivan Strength Through Oi, som när det begav sig presenterades i radioprogrammet Ny Våg som ”en samlingsskiva med engelska skinheadsband” och ”en syftning på det nazistiska slagordet strength through joy”. Då lyssnade jag en del på engelsk punk & oi av den typ som fanns på samlingsskivorna A Country Fit For Heroes. Strength Through Oi fanns inte hos Wolfie’s på Gamla Brogatan och jag köpte den aldrig, men tyckte det där med skivtiteln var en bra historia.
Signaturen Paco har skrivit en kommentar med den sanna historien bakom skivan. Det var både punk- och skin-band på skivan och titeln var en ordlek, som kom från en ep-skiva. Mannen som satte ihop skivan säger:
“I take full responsibility for ‘Strength Thru Oi’. I gave the album its title. But it was never knowingly a pun on the Nazi slogan Strength Through Joy. Let’s be honest, who knew? How many people my age were that up on Third Reich sloganeering? The Skids had released an ep called Strength Through Joy earlier that year, and that’s what I based the pun on (asked later, Skids singer Richard Jobson – now a dapper TV movie reviewer – said he’d taken it from the Dirk Bogarde’s autobiography).”
Att jag själv spelade bas i råpunkbandet PITT på den tiden är förstås en försvårande omständighet i det här sammanhanget. Vi fick en spelning annonserad i Ny Våg och det var rätt kul att höra vårt namn läsas upp i public service radio.
En del var mer seriösa med punken och arbetade tex i musikföreningen OASEN i Rågsved. På många sätt var det arbetet en reaktion mot allt knark som fanns i förorten på 70-talet. Enligt en tjej jag känner, som var med, blev det mycket sprit i stället, men ”hellre sprit” heter det ju…
Det riktigt intressanta är väl egentligen att man inte kan dra alla över en kam. Både skinheads och punkare kan vara höger, vänster eller opolitiska. Framförallt kan folk vara olika seriösa. När punken var högsta mode var alla mer eller mindre punkare, tom Magnus Uggla har i efterhand erkänt att han då räknade sig som punkare. Sedan bytte de flesta utan problem till hårdrock, när punken blev ”ute” i början på 1980-talet…
Då blev hårdrocken den riktigt farliga musiken och man började lyssna på dolda satanistiska budskap, som hördes när man spelade skivorna baklänges. Frank Zappa kämpade mot censuren och sade: -Jag tror inte man blir ond av rockmusik. Den ondaste man som har levat var Adolf Hitler och han lyssnade på Wagner! Varpå Wagner-fansen förstås klagade på att Wagner beskylldes för politiska åsikter som inte var uppfunna på hans tid…
Går man tillbaka till swingeran i slutet av 1930-talet och början av 1940-talet, så var det swingen som var ett hot mot ungdomens moral och hälsa. Recensioner av orkestrar med svarta musiker var ofta rasistiska och Afrika sågs som en mörk, ociviliserad kontinent, som det inte kunde komma något positivt ifrån. Man kunde utan att blinka kalla en tonårig swingsångerska för slyna, dvs hora.
Men precis som HM började sälja ”punk”-kläder när efterfrågan blev tillräckligt stor 1979, så startade mossiga skivmärket Sonora etiketten Sonora Swing, när swingmusik blivit mainstream. Snart blev swingen ”corny” och riktiga jazzmusiker började spela bebop istället…
För att ta ett till citat från avantgarderockaren Frank Zappa, så har rockmusiken blivit ett sätt att sälja kläder. Musiken är alltså en del av konsumismen, att köpa en livsstil genom sitt sätt att konsumera kläder och annat. Så är det säkert till en viss grad.
Samtidigt finns det en urkraft i musiken. Denna urkraft är så stark, så musiken kan vara instrumental, ha scatsång eller banalaste tänkbara text. Budskapet finns där och det går fram.
Jag tror även att musiken har en omanifesterad och evig kraft. Progg- och knarkmusik kan fortfarande vara en stark upplevelse, även om texternas budskap känns hopplöst felaktiga idag. Det är kanske inte konstigare än att många ateister kan gilla och beröras av gospel, musik med det tydliga budskapet att Jesus är frälsaren.
Det är ungefär det jag menar när jag skriver att Amanda Jenssens musik kan ha ett budskap, även om texten är traditionell och mest handlar om olycklig kärlek. Andy Warhol kunde göra konst, som fortfarande berör miljoner människor, genom att avbilda soppburkar och tvättmedelspaket. T.o.m den renodlade ytligheten får till slut ett stort djup.
När Amanda Jenssen gav ut sin första singel Do You Love Me undrade en del fans om den ytliga texten var en parodi. Kanske var den en brasklapp: -Till detta är jag nödd och tvungen. Sedan kom musikvideon Numb och krossade allt motstånd och alla tvivel. Amanda Jenssen lät sig inte stoppas in i något fack för radiosångerskor, hon gjorde egen och annorlunda musik.
På 1970-talet föraktade proggarna dem som sjöng om kärlek. Sillstryparen, en karaktär skapad av Nationalteatern, sjöng:
Vi har vår egen sång
Vi ger väl fan i dom
Och deras fjöliga svärmerier
Men kärleken är stark
Så Stikkan får en spark
Som det passar ett cyniskt svin
Att sjunga om kärlek var fjöliga svärmerier, om det inte handlade om kärleken till partiet eller arbetarklassen, förstås. Stikkan Andersson var expert på att skriva texter till Svensktoppen och hatet mot honom var starkt och äkta, på ett sätt som vi knappast kan föreställa oss idag. Att skriva och framföra musik utan politiskt eller socialt budskap var på gränsen till landsförräderi. För en seriös artist var det ett öde värre än döden att hamna på Svensktoppen. När detta drabbade Mörbyligan skrev de Sussi är död, en låt till svensktoppspubliken, kanske den elakaste sångtext som skrivits i vårt land.
Idag är toleransen stor. Även kulturpersonligheter kan tycka att schlagermusik har ett trevligt budskap om glädje och glitter, som kan vara rätt okej. Djävulstecken och bondagekläder är sedan några år standard inom Melodifestivalen, något ingen skulle ha trott på Abbas tid!
Amanda Jenssen sade nyligen att Melodifestivalen är en bra tradition, men att hon inte är så insnöad på den. Att Amanda Jenssen fick frågan på Gaygalan säger en hel del, både om Gaygalan och Melodifestivalen. Båda dessa galor har idag blivit folkliga och politiskt korrekta, något som 1970-talets kfml(r) aldrig hade kunnat ana i sina värsta mardrömmar.
I själva verket så är det väl svårt att göra musik utan budskap, även om man skulle försöka. Ingmar Glanzelius skrev att Abbas ”Money, money, money” var den mest politiska musik som någonsin gjorts.
Själv ser jag hur som helst ett budskap i Amanda Jenssens musik, även om texten skulle råka handla om gräddlikör. Med hela sitt sätt att agera och hela sin uppenbarelse blir Frk Jenssen ett enda stort budskap.
Amanda Jenssen Bloggen 