Amanda Jenssen Bloggen

En av sydvästra Norrbottens fem bästa amandabloggar.

  • Amanda Jenssen 2014
  • Amanda Jenssen Superstar

    Amanda Jenssen is one of Sweden’s leading artists and one, that in comparision to most of her peers, really has what it takes to break internationally.
  • Följ mig på Twitter

  • Blogkeen

    Amanda Jenssen Bloggen

Posts Tagged ‘#blogg100’

Inlägg 100 av 100: Vargliknande egenskaper

Posted by Roger Krook på 09 juni 2014

volvo pv

Dagens vargliknande egenskap: Just nu har jag fönstret öppet och känner att någon på gatan utanför tuggar på ett rosa tuggummi, det är så den starka doften kittlar i näsborrarna. Mitt första minne av vargliknande egenskaper är från när jag var liten, kanske sju år. Jag var tokig i kaffe redan då och åtminstone i vår familj fick barnen dricka kaffe på den tiden. På somrarna var vi i ett hus på landet och ett par hundra meter från huset fanns en vik där jag tillbringade den mesta tiden. Ibland kunde jag tydligt känna att mamma satt på kaffepannan och när jag sprang upp till huset så stod den alltid på spisen. Jag tyckte själv det var lite konstigt att jag kunde känna doften ända ner till stranden, men å andra sidan så var det väldigt praktiskt.

En annan konstig sak i min barndom var att många hundar, men inte alla, som jag mötte brukade morra åt mig. Hundmänniskor har förklarat för mig att hundar oftast morrar och skäller för att dom är rädda. Och man kan ju förstå att en hund blir rädd om den möter en varg på trottoaren. Först nu slås jag av tanken att det kan ha varit ett av flera tecken på någon form av vargliknande egenskaper.

En känd magiker i norra delen av landet lärde mig att ”ta in vargens ande” i mig. Han sade att det första tecknet var att fingrarna blev krokiga som klor. Då var man på rätt väg. En gång skulle jag uppträda som eldslukare på en träff för svenska häxor och magiker. Eftersom det var en så speciell publik bjöd jag på en extra bonus och förklarade att jag skulle förvandla mig till ett rovdjur. Min föreställning blev en stor skandal och folk blev väldigt rädda. Först blev jag ganska besviken, men sedan tänkte jag att det egentligen var smickrande att jag lyckades skrämma skiten ur en så tuff publik. En av flera små händelser, som så här i backspegeln skulle kunna förklaras med slumrande, vargliknande egenskaper.

#blogg 100 är över. Nu har jag bevisat att jag kan skriva ett inlägg varje dag, i alla väder och vad som än händer, i hundra dagar.

Vilket skulle bevisas.

Nu återgår allt till det normala. (Förhoppningsvis även mina läsarsiffror.)

Mitt nästa projekt blir att äta upp en Volvo PV, komplett med originalaskkopp. Varför? Varför inte!

Man lever bara en gång och det gäller att prioritera. Så skit i politiken och ät bilar till musiken. Så här trist är politiken just nu, inte en tårta så långt ögat når:

.

.

Hem

Posted in Övrigt | Taggad: | Leave a Comment »

99

Posted by Roger Krook på 08 juni 2014

paul is dead

Det här är inlägg 99 av 100 i utmaningen #blogg100, att skriva ett inlägg om dagen i 100 dagar. Om jag inte har förvandlats till en varulv i morgon så blir det klart då. Om jag skulle dö så är det bara att låta en dubbelgångare skriva inlägget och lämna lite ledtrådar till min död.

Hem

Posted in Övrigt | Taggad: | Leave a Comment »

Whatever happened to The Runaways? (+ förgasarfilm, 98 av 100)

Posted by Roger Krook på 07 juni 2014

.

Innan Amanda fanns fanns Cherie Currie. The Runaways släppte sin första LP 1976 och sedan startade en galen karusell som snurrade bortom all kontroll.

.

cherie currie the runaways

Märkligt nog pryddes albumets framsida av en bild på Cherie, trots att det handlade om ett band och inte en soloartist. Om man vek upp skivmappen stod hela bandet där, Cherie Currie i uppknäppt blus och med musikhistoriens sexigaste blick rakt in i kameran. Jag skrev en dikt som hette Djävulen i blicken om den bilden, men tyvärr är den gone with the wind. Lita Ford ser ut som en sträng spankingmadam och Joan Jett ser ut som hon skulle ha skitit på sig.

.

the runaways debut album lp

I Sverige var The Runaways mycket populära bland barn, vid sidan av band som Kiss och Sweet. När bandet besökte Sverige lyckades dom bli portförbjudna på Gröna Lund för all framtid, något inte ens Amanda lyckades med när hon några år senare stod på samma scen. Tonårstjejerna från USA spelade sina egna instrument och blev tagna på allvar, i en tid när kvinnor inom musiken fortfarande oftast var vokalister, ögongodis eller kuttersmycken – om dom inte var topless tjejband som uppträdde på sexklubbar. Lita Ford spelade gitarr som en hel karl och förebådade på sitt sätt den sexpositiva och gränsöverskridande feminismen, en tjej som trakterar en fallossymbol på scenen är inte att leka med.

Redan 1977, efter utsålda turnéer och flera LP-skivor, lämnade Cherie Currie bandet och 1978 gav hon ut den country-inspirerade solo-LP:n Beauty is only skindeep  med den odödliga strofen:

I was born beautiful, eighteen years ago.

1980 hade Cherie Currie en av huvudrollerna i filmen Foxes med Jodie Foster. Sedan hördes inte så mycket från henne, förrän filmen om The Runaways skapade ett nytt intresse för 1970-talets tuffaste tjejband. I filmen spelades Cherie av den porträttlika Dakota Fanning, 16 år:

.

dakota fanning

I USA var tjejernas tuffa, sexiga stil, i kombination med deras låga ålder, provocerande. Man talade om Fowler’s Teen Teasers och kallade musiken Jailbait Rock. (Eftersom skyddsåldern i dom flesta amerikanska staterna var 18 år och sex med någon yngre kunde ge fängelse.) Idag ser man snarare det Runaways gjorde som en feministisk handling, som banade väg för andra kvinnliga musiker. Girl Power långt innan uttrycket uppfanns. Somliga menade att killarna som fluktade in Cherie Currie tänkte på annat än feminism, men idag börjar folk förstå att det ena inte behöver utesluta det andra.

.

.

Den närmaste svenska motsvarigheten jag kommer på är new wave-bandet Tant Strul i början av sin karriär. (Även om just den här uppsättningen råkar ha en manlig musiker.) Tant Strul var konstnärer och spelade ut sin kvinnlighet, Pink Champagne var radikala och fick därför kritik om dom uppträdde sminkade eller snyggt klädda. Det var inte heller politiskt korrekt att sjunga om för privata saker. Även om Tant Strul i botten var politiska, så sjöng dom mycket om sex, känslor och andra privata ämnen, ofta i form av berättelser om kvinnor som bejakade sin kvinnliga kraft och magi.

Carl Johan De Geer säger i Med kameran som tröst att konst är att berätta personliga saker för utomstående. Det gör både Tant Strul och Amanda Jenssen till typiska konstnärer. För några år sedan såg jag en föreställning om Ulla Billquist och då var det ingen mindre än Malena som satt vid stagepianot! I Tant Strul spelade hon oftast lågbudgetorgeln som gav new wave-musiken sin speciella känsla och även användes mycket av Blondie i början. Men 2012 kom Tant Strul ut ur skuggorna med sin återförening och bejublade turné. Strax efteråt berättade trummisen Nike hur hon förnedrades i Alliansens arbetslinje och förbjöds söka arbete inom musik och kultur. Sverige var nog ett mänskligare samhälle trettio år tidigare, när Tant Strul slog igenom med Alice Underbar.

The Runaways var inte artsy, utan mera ren rock and roll. Här ovanför kan du se ett bevis på att rockmusiken skänker evig ungdom, när 50-plussarna Cherie och Lita levererar fullt ös, medvetslös förra året. Gives us all hope, som Basil Fawltys hustru sade.

Igår var det visst nationaldag. Men en sak lärde jag mig av Carl Johan De Geers film: Skrattet är bara ett sätt att ta fram rovdjuret i människan.

Apropå skratt så ser jag Pensionat Paradiset nu. Efter knappt fyra minuter kommer filmens förgasare in i handlingen, med den underbara repliken: -Här har du alla tiders karburator! Och som om det inte skulle vara nog så får vi även veta att den unge ingenjören ska vinna både en båttävling och flickan med hjälp av denna förgasare. Det är vad jag kallar kontrakt med tittaren!

För en oskriven regel säger att filmen efter några minuter ska ha visat vad som väntar och därmed skapa ett kontrakt med tittaren – om denne stannar kvar i biosalongen så lovar filmen att ge tittaren vad tittaren förväntar sig.

.

marianne träskman 18 år i sensuela

Det var därför Sensuela, Finlands enda försök att göra sexfilm, totalfloppade. Det tog 28 minuter innan hjältinnan började klä av sig. Fram till dess är filmen en fördomsfull, för att inte säga rasistisk, skildring av de vilda samerna i norra Finland. 18-åriga Marianne Träskman (finalist i Miss Finland 1967)  spelar en mycket vacker sameflicka som kommer till den dekadenta storstaden Helsingfors och får lära sig allt om den finska synden. Amanda Jenssen leker förresten lite med kontraktet med lyssnaren på sin senaste LP. Vissa låtar blir något helt annat än man först tror och det är ganska kul.

För att skriva det här pausade jag Pensionat Paradiset, men nu fortsätter jag. Och ni kan ju kolla på en konsert i Japan 1977 medan jag spenkar in rullen i fråga.

.

.

1977 kom en ny musikstil som kallades punkrock och det blev möjligt att ta den råa kvinnokraften ett steg längre. Wendy O’ Williams hade klädnypor i bröstvårtorna och sågade sönder en gitarr med motorsåg. Dessutom sjöng hon riktigt bra.

.

.

Hem

Posted in Övrigt | Taggad: , | Leave a Comment »

Högaktuellt inför valet: musfrågan (97 av 100)

Posted by Roger Krook på 06 juni 2014

.

Så här inför valet säger många att man ska ta debatten om judefrågan, muslimfrågan och invandrarfrågan. Dessa frågor är dock tämligen triviala i jämförelse med den verkligt stora frågan: Musproblemet. Om du hör någon utbrista ”cheezus!” så kan det vara ett tecken på musproblem. Musfolk kan verka normala, men bakom fördragna gardiner lever dom ut sina onormala böjelser. Se dokumentären ovan och rösta sedan på ett parti som tar musfrågan på allvar!

Jag känner mig inte som en … pip! … mus. Däremot tror jag att jag håller på att förvandlas till ett rovdjur. (Ett finare ord för varulv.) Då brukar det första tecknet vara att man får bättre luktsinne. När jag var ute ikväll kunde jag känna på lukten vad folk jag mötte på gatan hade ätit. En hade ätit wienerschnitzel med mycket färsk citronsaft på paneringen, en annan halskarameller med smak av salt lakrits. Och så vidare.  Nästa steg ska vara supernormal hörsel och att man börjar längta efter rått kött.

Jag kommer att fortsätta rapportera om förvandlingen här. Åtminstone så länge som jag har fingrar att skriva med. Eller så har jag bara fått bättre luktsinne. Har möss bra luktsinne?

Nu ska jag se en film som heter Med skydds … jag menar Med kameran som tröst. Av Carl-Johan De Geer.

Sov gott, nattens barn.

Jag trodde det här var filmen om Carl-Johans kompanjon Alexandersson, men det var det inte. Efter en stunds tittande inser jag vad filmen handlar om: Att han förvandlas till varulv. Synkronicitet torde väl vara årets underdrift, men jag måste erkänna att jag inte är särskilt förvånad. It happens to me all the time, som Marilyn Monroe sade i The Seven Year Itch.

Piiiip!

.

varulv

Hem

Posted in Övrigt | Taggad: , | Leave a Comment »

Cheezus! (96 av 100)

Posted by Roger Krook på 05 juni 2014

.

Innan jag släpper det här med reklamfilmer måste jag bara visa er reklamfilmernas reklamfilm. Nördfakta: Det här lär vara Regina Lunds första filmroll.

.

.

Apropå nördfakta, så har syntetiserade gitarrer alltid låtit för täääääskigt. Med dagens enorma minnen kan man sampla anslag, hela tonen och efterklang – för varje not. I princip spelar man upp inspelade ljud och inte syntetiserade. Som en mellotron, alltså. Men bäst är förstås en theremin, eller hur?

.

.

Originalet är också helt okej. Man kan bjuda The Shadows på kaffe och säga: När ni ändå är här kanske ni vill spela en låt? -Synd du inte sade det gällde en tusenkronors-konsert, för då hade vi tagit med oss instrumenten, säger dom. (Och deras instrument står utanför dörren.) Min favoritlåt med The Shadows är inte Apache, utan den här gamla tyska schlagern med Marlene Dietrich:

.

.

Marlene flydde till Staterna för att slippa jobba åt Goebbels och göra nazipropaganda på UFA-film. Då letade man efter en ersättare och hittade en vacker kvinna med lika hes röst i Görings favoritland. Så kom det sig att den politiskt omedvetna kontra-alten fick en av historiens märkligaste karriärer:

.

.

På American Film Institutes lista över historiens största skådespelerskor kommer Marlene på nionde plats. Lillian Gish kommer på sjuttonde, Jean Harlow på tjugoandra och Mary Pickford så långt ner som tjugofyra. Marilyn Monroe har plats sex (naturligtvis) och Ingrid Bergman, som förlorade den svenska omröstningen, finns på plats nummer fyra. På den manliga listan får Charlie Chaplin nöja sig med plats tio och James Cagney kommer åtta, direkt efter Clark Gable. Edward G. Robinson är nummer tjugofyra. Men en lista är bara en lista.

Apropå regimer som övervakar medborgare, så har Internet Defense League ett meddelande idag:

.

.

Hem

Posted in Övrigt | Taggad: , , | Leave a Comment »

Amanda Jenssen lever (95 av hundra)

Posted by Roger Krook på 04 juni 2014

.

Sista gången Amanda Jenssen syntes i offentlighetens ljus var på/i tv-programmet Tack för musiken. Sedan kom nyheten att hon ska vara förband till Rolling Stones i sommar. Några spelningar på festivaler i sommar har det inte hörts något om och Livenation har bara spelningen med Rolling Stones. Och i höst blir det tv-serien Så mycket bättre.

Men vi tolkar tystnaden positivt: Att AJ är fullt upptagen med att skriva ny musik! Eller så är hon i Salton City och njuter av värmen (40 grader på dagen och 20 på natten) – med festivalen i Coachella på bekvämt avstånd. Det kan nog bli bra, bara hon inte går in i Salton City High School, den övergivna skolan som Gud glömde. En ofattbar ondska närmar sig jorden och skuggan av en svart vinge faller över en övergiven byggnad i öknen. Så vad som än händer: GÅ INTE NER I KÄLLAREN!

Apropå källare och sånt … svenskarna kallades folket som gick under jorden när atombomben small – men i USA räckte det med att ”duck and cover”. Om någon har missat reklamfilmen som Tomas tipsade om så finns den här.

.

.

 

PS

Nu ser jag att festivalen i Coachella var i april. Festivalsäsongen i Kalifornien infaller tydligen tidigare än här. Annars har jag åkt bil från Salton City till Coachella i Google Maps och det var inte så långt.

DS

Hem

Posted in Amanda Jenssen | Taggad: , | Leave a Comment »

Med skyddsrummet som tröst: Stövlar gjorda för förflyttning

Posted by Roger Krook på 03 juni 2014

.

Så här i sommartider ser man förstås i första hand svalkande pilsnerfilm, själv ser jag just nu juvelen i pilsnerfilmernas krona: Pensionat Paradiset.

.

.

Men det hindrar inte att man sticker mellan med lite fältmässiga upptagningar av vår hjältinna. Den här ovanför handlar om stövlar. Och Lee Hazelwood, som Amanda Jenssen inte verkar känna till, var stencool och dessutom delvis boende i Sverige när det begav sig, något som resulterade i svenska kultfilmer som Smoke. Text från min filmblogg:

Regi Torbjörn Axelman. Sångaren Lee Hazlewood stod för titelroll, originalmusik och manus. Sexstjärnorna Christina Lindberg och Cecilia ”Cia” Löwgren klädde av sig. Smoke blev ingen succé, trots både naket och våld. Premiär 1971-12-22 på Sergel.

”Personerna är ohyggligt krystade och rör sig i ett tomrum som Axelman ibland fyller ut med stora tuttar och annat sexlarv. Han segdrar poänglösa, plottriga bildföljder, som ofta bara verkar vara stödpunkter för den sång och musik som exekveras på ljudbandet.”
Hanserik Hjertén, Dagens Nyheter

Här gör Lee Hazelwood något han kanske är bättre på,  sjunger duett med Nancy Sinatra:

.

.

Pilsnerfilmen är inte så konstig, den är en arvtagare till scenens folklustspel med förväxlingskomik och folk som trattar på ändan, det som kallats buskis. Då finns det en mycket underligare svensk genre: Förgasarfilmen. (Rättstavningsprogrammet kan det ordet!) Kanske säger förgasarfilmen något om en längtan till den tidiga industrialismen, då det underutvecklade Sverige blev en framstående industrination genom snillens smarta konstruktioner. AGA-fyren, LM Ericsson-telefonen och SKF-kullagret till exempel. På 50-talet tillverkade svensk industri världens då snabbaste jetdrivna jaktplan. Flygande Tunnan hette det. Det fantastiska är att Pensionat Paradiset inte bara är den främsta pilsnerfilmen – den är samtidigt en förgasarfilm! Så här skrev Martin Kristenson i Stupido:

””Förgasarfilmen” är i stället en komedi eller melodram om En Ung Och Okänd Hantverkare, som hoppas vinna Den Viktiga Tävlingen med sin Epokgörande Uppfinning. Oftast försöker De Ohederliga Konkurrenterna sätta krokben för honom innan han slutligen vinner både Tävlingen och Flickan. Det patriotiska draget understryks av att slutstriden inte sällan står mellan Den Svenske Uppfinnaren och En Utländsk Fabrikant. Hur många filmer av den här typen som gjorts i Sverige är inte lätt att säga, men det är åtskilliga. En av de mest berömda förgasarfilmerna torde vara Pensionat Paradiset (1937), där handlingen kretsar kring karburatorn till en utombordsmotor. I Tutta Rolf-filmen Vi som går köksvägen (1932) vinner huvudpersonen en motorcykeltävling med sin nya förgasare. Ett mer absurt exempel är 100 dragspel och en flicka (1946) där vännerna Ville och Rulle uppfinner ett epokgörande nytt dragspel som lömska tjuvar försöker komma åt för att kunna vinna en dragspelstävling. Smålänningar (1935), producerad av Svensk Talfilm i samarbete med Triangelfilm, skildrar den unge Gustav, som uppfunnit en båtmotor med vilken han vinner Mälaren Runt-loppet. Att formeln lätt modifierad är gångbar än i dag visar Göta Kanal-filmerna, där hjältarna i första delen tävlar om att få sälja fritidsbåtar och i uppföljaren tar hem spelet mot en samling skumma ”ballongförsäljare”. Åsa-Nisses uppfinningar är legio – vakuumtorkat atombränsle, ägg med två gulor eller handvevade tvättmaskiner – och han konstruerade minst två nya förgasare, en i Åsa-Nisse på hal is (1954) och en bara två år senare, i Åsa-Nisse ordnar allt (1956). ”

Ja, det fanns en tid då Sverige var en ledande industrination. På 80- och 90-talen gick allt åt helvete, men å andra sidan fick vi en massa intressanta övergivna industribyggnader. Så det jämnar ju ut sig.

Plötsligt slår mig en helt annan sak: Kan Lee Hazelwood ha fått sin sångstil från Lee Marvin i Paint Your Wagon? Och varför har båda i så fall samma förnamn? Detta kräver omedelbar research. Och ja, det är en ung Clint Eastwood!

.

.

Paint Your Wagon släpptes 1969. Lee och Nancy började sjunga Summer Wine redan 1967. Så det tycks vara Lee Marvin som inspirerades av Lee Hazelwood, inte tvärtom.

Paint Your Wagon, Guldrushens Glada Dagar, var en oerhört hipp film på sin tid. Som alla andra blev jag dessutom lite förälskad i den kvinnliga hjältinnan. Eftersom hon var helt ouppnåelig gjorde det inget att hon dessutom var för gammal för den snorgärs som jag var då. Den objektiva distansen i kärleken till idolen överbryggar alla hinder. Jean Seberg hette hon, var född 1938 och 31 år när filmen spelades in:

.

jean seberg

 

Några år senare blev jag kär i den relativt jämnåriga (med mig, inte med Jean Seberg) Cherie Curry i The Runaways och då kändes det nästan som att vi två kunde ha en gemensam framtid. Som tur var uppsökte jag inte hennes far för att anhålla om dotterns hand, men då visste jag inte att hon skulle knarka bort sin karriär. Jag trodde hon skulle vara nöjd med att polisha mina golv med Casco Kökspolish. Vem behöver förvirra sin blick med droger om man har rena och blanka golv? Jo, Cherie Curry behövde tydligen det – men idag verkar hon återställd. För övrigt handplockades Cherie Curry (stavningen av hennes namn varierade på skivorna) till The Runaways enbart på grund av sitt utseende. Som tur var kunde hon sjunga också – och resten är historia.

.

cherie currie

Det här är inlägg 94 av 100. Snart kan man börja blogga som folk igen. Om övergivna turistorter i öknen, bortglömda bergrum, omodern musik, gamla filmer och annat som bara kan uppskattas av verkliga nördar som Amanda Jenssen.

.

Hem

Posted in Amanda Jenssen | Taggad: , , | Leave a Comment »

För sommaren och solen (93 av 100)

Posted by Roger Krook på 02 juni 2014

.

Äntligen en ny vecka, sommar och sol.

Hem

Posted in Amanda Jenssen | Taggad: , | Leave a Comment »

Den bästa reklamfilmen någonsin, alla kategorier (92 av 100)

Posted by Roger Krook på 01 juni 2014

.

Hem

Posted in Amanda Jenssen | Taggad: , | Leave a Comment »

Märklig marknadsföring

Posted by Roger Krook på 31 maj 2014

.

Vad har Johnny Rotten med brittiskt lantsmör att göra? Den här reklamfilmen är inte världens sämsta, men milt uttryckt märklig på sitt sätt. Kanske var det så enkelt som att han behövde pengar just då? Endast Johnny vet, eller vet inte.

På tal om märklig reklam, den här reklamen för glidmedel är en stark kandidat till någon typ av pris:

.

glidmedel annons

Och den här kristna friskolan vet verkligen hur man bygger varumärke:

.

bögballe

Namnet är så catchy att det även finns ett finskt märke för lantbruksmaskiner som heter Bögballe!

Den märkligaste svenska annonsen måste nästan vara den om avmaskningsmedel med rubriken ”Ibland är det svårt att hålla masken”. Den största bluffen är dock annonserna över dagstidningarnas uppslag med en bild på tre hästar och texten ”Surf-nu med blå och gröna kraftkorn.” Kraftkornen var helt enkelt samma tvättmedel som färgats grönt eller blått.

En annan skandal på 60-talet var en stor annons för gasmasker, som spelade på rädslan för atomkrig. Dessa gasmasker hade någon hittat på en soptipp, där civilförsvaret slängt gammal kasserad materiel.

Innan vi stänger för idag vevar vi igång Tomtens tvättmedelsreklam, som visar att rasism inte är något nytt:

.

.

 

Hem

 

 

Posted in Övrigt | Taggad: , | Leave a Comment »