Det här inlägget är uppdaterat 19 juni 2013
A. Jenssen (bilden ovan) är med i årets Allsång på Skansen! Ladda din VHS och bered dig på en högtidsstund framför apparaten eller scenen när program nummer två sänds! Amanda, Lisa Nilsson och Kjerstin Dellert tycker jag låter som en intressant kombination! Tre starka kvinnor som kan ta ton.
Program 2: Sänds tisdag 2 juli
Oskar Linnros, Amanda Jenssen, Lisa Nilsson, YOHIO, Per Andersson, Kjerstin Dellert.
Enligt Metro gillar AJ Jazzgossen och en annan låt. Jag hoppas hon väljer Jazzgossen, om det blir en av de två hon sjunger som allsång. Men det kan förstås bli en ren överraskning vad hon väljer.
Så här i midsommartider är AJ kvar på Svensktoppen: Plats 8 med Volcano Swing.
Här sjunger AJ en stump i den sk burken. Från i höstas.
Ang. den 10 juni
Amanda ligger kvar på plats sex på Svensktoppen.
Det mest sedda klippet med Hallelujah har nu över 9 miljoner visningar. Som antalet invånare i Sverige. Här är ett som jag har lagt upp, med bättre kvalitet. Det känns rätt att AJ inte sjunger den här låten live längre. Var sak har sin tid, även om det här är fullständigt lysande.
.
.
Ang. den 8 juni
Idag ångrar jag att jag inte avlade visit hos Madeleines far och anhöll om flickans hand. Nu är det för sent, men det finns ju, som man säger, fler fiskar i havet.
Det här var en av de första LP-skivorna med 50-tal jag köpte. Sedan dess har jag tyckt att det vilar något spöklikt över The Fleetwoods. Trion är både fascinerande och lite läskig. Dels för det klart förbjudet erotiska i situationen med en snubbe som har två flickvänner, man sade inte ordet trekant högt på 50-talet. Det är helt enkelt något som inte stämmer. Dels för att… nu tror jag att jag vet, för att dom är alldeles för perfekta.
Nästan som hämtade ur filmen Pleasantville. Varenda sång är så mjuk och fin och snäll och snygg och sval, som en attraktiv men asexuell hemmafru från den amerikanska förortens femtiotal. Som, med perfekt hår och makeup, serverar en gigantisk trave nygräddade pannkakor med lönnsirap klockan sju på morgonen, lagade med kärlek och serverade med ett leende. Inga känsloutbrott, inget skrammel, inget spexande, bara denna utomjordiska medelklass perfektion.
Det skrämmande är kanske att man väntar sig att kraften som måste vara instängd under den perfekta ytan måste bygga upp ett tryck så allt en vacker dag… I filmen tipsar dottern (från framtiden, alltså) mamman om att tjejer kan mysa med sig själva. Mamman provar denna frukt från kunskapens träd och… oj, där var det nära en rejäl spoiler.
Men Pleasantville var bara en film. The Fletwoods då, var dom en installation av Konstfuck, eller? Nej, i själva verket var det tre helt vanliga pensionärer, som utsattes för en överdos radioaktiv strålning när dom bodde bredvid en hemlig provsprängningsplats i Mojaveöknen. Bilden ovan visar The Fleetwoods före den transformerande händelsen. Otroligt men sant.
Och här är de allra senast nyheterna om The Fleetwoods. Från 2013.
Ang. den 7 juni.
Amandas sista bild är bara helt FUCKING PERFECT! Eller hur? Jag tror faktiskt att bilden kan vara äkta, AJ har ju berättat att hon brukar passa på att besöka gamla spökhus och övergivna byggnader när hon är på turné. Det här ser inte ut som ett typiskt svenskt boningshus, men kanske är det den sedan länge övergivna lokala livsmedelsbutiken, med ägarens bostad ovanpå?
.
Ett övergivet sjukhus. Jag säger bara en sak: GÅ INTE DIT!
Avsnittet med Elefantmannen och skönheterna
är flyttat till stofilbloggen.wordpress.com. En tidlös berättelse. Även i vår tid kan en vacker kvinna sträcka ut sin hand och ge ett missfoster hopp. Nedan kommer en bild med ett sådant udda par. Men innan ni tittar på bilden vill jag bara säga: Tänk på att mannen, trots allt, är en människa, att det under den fasaväckande ytan finns en mänsklig varelse. Så om ni är beredda, här kommer bilden:
Och nu över till något helt annat. Ett riktigt spöke! Inget för lättskrämda.
.
Gröna Damen och andra reminiscenser
En gång bodde jag i en herrgård som byggts på 1600-talet. Det satt en tavla av den förste ägaren bredvid den stora öppna spisen och det var en typisk adelsman i peruk, jag tror stilen kallas barock. Perioden var den svenska stormaktstiden och militärer, som krigat bra utomlands, belönades med gods av de svenska kungarna. Sedan hade hela rasket brunnit ner och den nuvarande huvudbyggnaden i sten var från 1800-talet. (Bilden ovan är från 1930-talet och herrgården såg exakt likadan ut när jag bodde där.)
Men källarvalven i flyglarna såg nästan medeltida ut, de måste ha varit från den första byggnaden. Det fanns även några träbyggnader, tyvärr i olika stadier av förfall: En trädgårdsmästarvilla, ett båthus och ett lusthus. Det verkade som om dessa hus använts som skräpförråd mot slutet. Trädgårdsmästarens villa var, ser jag nu, faktiskt förvånansvärt lik huset Amanda står framför. Ett vittnesbörd om svunnen skönhet och ett sedan länge passerat bäst-före-datum. Huset var invaderat av möss och golven täckta med deras spillning. I källaren låg det lokala reningsverket med sandbädd, som fortfarande pumpade upp vatten från sjön till huset. När filtret slammades igen av alger måste man gå dit och gräva bort det översta lagret. Det var ett ganska läskigt ställe och stora starka karlar tvekade att gå dit. Men jag var inte rädd för spöken och tog glatt på mig uppgiften som herrgårdens reningsverksskötare. Och ja, vi var lite skeptiska till att dricka vattnet, så vi tog traktorn, ställde några plastdunkar på flaket och hämtade dricksvatten från en källa i närheten.
Det fanns otroliga mängder ormar där. En grå snok bodde vid sockerärtorna och låg där och väntade på mig varje dag. En gång tröttnade jag och försökte jaga bort honom, men ormar har tydligen dålig kondition och efter ett tag lade han sig ner och bara flämtade. Då fick jag dåligt samvete och sedan lät jag honom vara ifred. Snokar måste vara världens snällaste djur. En bodde under tomatplantorna, som växte mot en uthusvägg. Jag vattnade och tjuvade (klippte) dem varje dag. En gång var min sax bara ett par centimeter från ormens huvud och då fräste han åt mig. Men även ett marsvin kan bli hotfullt i ett så trängt läge. Vid bikuporna bodde det en huggorm och den var mycket aggressivare. Ofta låg den hoprullad och färdig att hugga när man kom för att titta till bina. När jag satt på bryggan och solade en gång öppnade jag ögonen. Då låg tre ormar runt mina fötter och tittade på mig. Två var små och exakta kopior av varandra, de måste ha varit syskon i samma kull. En dag skulle jag gå ut och tänkte: -Undrar om man får se några ormar idag? När jag öppnade dörren låg det en orm, en enorm snok, tvärs över kökstrappan. Ja, mycket ormar var det. Men några glasögonormar såg jag inte till. Förutom sådana som gick på två ben.
En dag satt vi ett gäng i rummet med flygeln. Ja, en sådan man spelar på alltså. En snubbe kom från en svensk diplomatfamilj och kunde spela både piano och tvärflöjt efter noter. En kväll var jag ute och rodde på den spegelblanka, mörka, djupa sjön. Snubben, klädd i frack, stod på båtbryggan med ett notställ framför sig. Och han spelade klassisk musik på flöjt så det ekade mellan öarna i den tysta sommarnatten. Ett oförglömligt minne.
Nu hade han spelat på flygeln och vi satt och diskuterade lite om hur vi skulle lägga upp jobbet, vad som behövde göras och sådant. En helt vanlig eftermiddag alltså. Plötsligt förvandlades Nisse till en stumfilmsgubbe. Ja, du läste rätt. När han gick över golvet påminde han inte om en stumfilmsgubbe, han såg EXAKT ut som en stumfilmsgubbe. Vi skrattade så vi fick ont i magen och han själv småskrattade lite också, på stumfilmsgubbars vis. Han gick med så ryckiga rörelser som man får när en film med 18 bilder per sekund spelas upp med 24 bilder per sekund och försvann ut genom dörren.
När Nisse gått lutade sig Håkan mot mig och sade med låg röst: -När jag tittade i spegeln där såg jag en dam i gröna slöjor gå genom rummet. När jag tittade i rummet såg jag henne inte, men när jag tittade i spegeln igen så var hon där. Sedan gick hon rakt genom dörren, som om hon skulle följa efter Nisse. Men jag tror inte på spöken. Det var bara något som hände i mitt medvetande. Men ändå. Jag såg henne helt tydligt.
Till middagen var Nisse helt normal igen och då berättade han att han gått över gårdsplanen från huvudbyggnaden till Västra Flygeln där han bodde. Som en stumfilmsgubbe. Han bad oavbrutet till Gud att ingen från byn skulle komma på vägen och se honom. Dessbättre blev han bönhörd.
Nästa morgon satt vi framför öppna spisen, drack thé och åt nybakade scones med vår egen fläderbärsmarmelad. Då berättade Håkan om sina upplevelser under natten. Han hade vaknat mitt i natten och det var kolmörkt i rummet, för den svarta rullgardinen var neddragen. Då fick han en stark känsla av att det fanns någon i rummet. Plötsligt började någon trycka ner honom i sängen. Håkan hade varit landslagsman i en kraftsport och var vältränad, men hade ingen chans mot den eller det som tryckte ner honom.
-Vad tror du att det var? frågade jag.
-Ja. man skulle ju kunna tro att det var Gröna Damen som var förbannad för att jag inte trodde på henne.
Sens moral: Säg gärna att du inte tror på spöken, men säg det inte i ett spökhus så spökena hör det. För då kan du bli nedtryckt i sängen.
Någon kanske undrar om jag själv såg eller anfölls av några spöken? Nej, men… det hände faktiskt en sak, som jag inte kan hitta någon naturlig förklaring till.
Jag skulle sova ensam en natt i det stora huset, när alla andra var bortresta på ett jippo som jag tackat nej till. Jag lade mig, somnade och sov gott, men… Mitt i natten vaknade jag av att den stora, tunga ytterporten flög upp och slog i väggen med en smäll. Jag somnade om, men på morgonen var porten fortfarande öppen. Inget fönster var öppet, så det kan inte ha varit korsdrag som fick dörren att flyga upp. Det behöver förstås inte ha varit ett spöke. Det kan ha varit en galen mördare med motorsåg och hockeymask, som kom gående uppför grusgången mitt i natten, gick fram till porten, kände att den var olåst, slängde upp den så hårt han kunde och… ångrade sig, tog sin motorsåg och gick hem och lade sig igen.
Jag föredrar helt klart tanken att det var ett spöke. Jag har många dåliga erfarenheter av människor, men bara goda erfarenheter av spöken. Men folk brukar inte bli särskilt lugnade när jag berättar om snälla spöken jag mött, så det är kanske bäst att jag inte går in på några detaljer…
En dröm om AJ
Igår kväll hörde jag Huvudnyheterna om Swedenborg, drömmar, mm innan jag somnade. Sedan drömde jag att Amanda Jenssen skulle köpa en diskmaskin. Hon ville ha en sådan med två program: Ett för disk och ett för drömmar. Jag tyckte det var väldigt vackert sagt. I drömmens värld fanns det sådana diskmaskiner att köpa och precis innan jag vaknade funderade jag på hur drömprogrammet egentligen fungerade. Diskmaskinen var tvådelad. Delen för drömmar satt ovanpå, var gjord av vit plast och formad som ett UFO.
Notiser om AJ
Amanda var utmanare på Svensktoppen med Ghost – och gick direkt in på sjätte plats!
Tyska modesajten Style Ranking intervjuar Amanda Jenssen.
I onsdags spelade Amanda i Sandhamn. Det var STIM-dagarna, alltså internt för kompositörer. Eller nåt. STIM Expo är i oktober och då visar man upp sig för marknaden. Eller nåt. STIM-dagarna tycks vara lika hemliga som Frimurarnas teknik att förvandla sig till ett rovdjur (se nedan), det enda man (STIM, inte Frimurarna) sade var att STIM-kontoret skulle vara stängt i onsdags. Däremot släppte STIM ett citat av Amanda: ”För mig är STIM-dagarna helgdagar.” Och sedan får alla dra sina egna slutsatser. På bilden ovan ser vi AJ på/i den mystiska mansion där det hela gick av stapeln.
AJ utmanar på Svensktoppen
AJ är veckans utmanare med Volcano Swing.
AJ rockar i tysk teve
Det här är riktigt bra! Se Amanda live i Tyskland! Eller på tyska: Amanda Jenssen performt mit den Heavytones ihre neue Single `Dry My Soul´, eine Uptempo-Rock´n´Roll-Nummer aus ihrem neuen Album `Hymns For The Haunted´. Ob mit Big Band oder Rock-Gitarre, die schwedische Sängerin liebt den Sound der Sixties. Gerade war sie auf Deutschland-Tournee.
Welcome to my nightmare
Härom natten drömde jag en hemsk mardröm om ett spökhus. Ett rum på övervåningen var urblåst som efter en explosion (typ ruin) och dörren (eller den stora stålporten) hade lossnat. Mot väggen stod det några stöttor (typ byggnadsställning). Jag skulle gå in i det SUPERLÄSKIGA rummet men då fick jag en känsla av att någon eller snarare något onämnbart ondskefullt väntade där inne. Så jag satte för porten och satte fast den med stöttorna. Då började det blixtra inne i rummet och en onämnbar övermänsklig kraft böjde hela porten neråt och ut i korridoren. Blå spotlights, rökmaskin och hela baletten från Special Effects. Då vaknade jag.
Jag är helt säker på att en så stark dröm har ett budskap från det undermedvetna. Jag är nästan säker på att det handlar om min egen kraft, som fanns där i det läskiga rummet och som det är dags att släppa ut. Men det behöver inte betyda att jag ska bli förbannad på någon jobbig person, man kan ju använda kraften för att ta tag i saker på olika sätt. Budskapet i drömmar brukar klarna när man försöker följa det. Och det försöker jag alltid.
För några dagar sedan hade jag en kul dröm med liknande budskap. Jag och några andra hade hamnat i vildmarken efter typ en flygplanskrasch eller nåt. Till slut orkade jag inte gå vidare i den svåra terrängen (klart inspirerat av tv-serien Mot alla odds). -Nu ska jag använda Frimurarnas hemliga teknik och förvandla mig till ett rovdjur, sade jag. Och så gjorde jag det. Jag vet inte om jag förvandlades rent fysiskt, men jag kände mig som ett stort kattdjur och studsade vrålande fram över stock och sten.
.
På den här underbara bilden tycker jag AJ utstrålar den styrkan. Man skulle inte vilja möta en sådan brud i en mörk gränd en kväll.
AJ i intervju
Amanda talar ut om sitt liv bland spöken i ett hemsökt hus på dödens gata. Nu överdrev jag lite, men det är en kul intervju! Själv har jag bott i ett par gamla hus i Stockholm (plus ett par hus på landet där det spökade så folk inte kunde sova) och förstår vad hon menar med att det finns en viss närvaro av hädangångna som bott och levt i ett hus. Den mystiken är mysig och folk som inte var farliga när dom levde är knappast farliga när dom är döda. Jag gillar kyrkogårdar också, det finns så många liv med glädje och sorg bakom varje namn på gravstenarna.
Vad många glömmer är att vi inte skulle ha något av allt det vi har idag om det inte vore för alla som levt tidigare och drömt, fantiserat, skapat, komponerat, uppfunnit och jobbat hårt. Så varför inte gå ut i naturen och tillbringa natten bredvid en runsten eller på en gravkulle? Kanske kommer det en döing och berättar något intressant när mörkret faller och du sjunker ner i ett tillstånd mellan dröm och verklighet. Jag brukar ta med mig mina katter och dom är inte rädda för spöken.
AJ firar Norges nationaldag
Amanda firade 17 maj. I Norge, som sig bör. Bilder från Stavanger på officiella hemsidan. – Hele denne reisen har vært helt syk, sier hun. I Stavanger är man stolta över att en Siddis är så bra som Amanda är. På sanskrit betyder siddis perfektion eller perfekt människa. På norska kanske det betyder… ungefär samma sak. Google Translate kan inte översätta det ordet. Först kunde Mr G. Translate inte översätta ”mysa med sig själv”. Sedan kom den ganska fyndiga översättningen fun on her own. Nu översätts det till cuddle with herself. Google Translate sätter alltid guldkant på/i tillvaron!
AJ på/i Sturehof
AJ gjorde en liten klubbspelning på Sturehof, måndag den 13 maj. Enligt vissa rykten var hon publik på en konsert med någon som hette Bruce. Men det kunde inte vara Lenny Bruce, för han är död.
AJ i burken
Lördag den 11 maj framträdde vår hjältinna i rutan. Det var dock inte live utan ett tidigare inslag från i höstas som visades i Go’ Kväll. Spola till 38.50.
AJ på turné
AJ börjar sin svenska sommarturné 4 juli. Tänk på Tom Cruise, så är det lätt att komma ihåg!
AJ på Gröna Lund, Stora Scenen onsdag 8 maj kl 20.00. Eller som hon själv uttryckte det: ”Hej dront. Imorgon spelar vi utan tak för första gången. STHLM: Grönan. 20:00. #komdetblirkul”
Det där med (utan) taket säger väl något om att våren är här på allvar. Och den svenska sommarturnén med start på självaste Amerikas Förenta Staters nationaldag närmar sig med allt vad detta innebär. Se Amandas konsertdatum på live nation lixom…
.
Årets spökskepp
Från det ena till det andra, så finns det inte bara spökhus och skeppsvrak. Det finns spökskepp också. Jo, du läste rätt. Om du tycker jag blir nördig ibland så är det bara en mild västanfläkt jämfört med David Nessles aktiviteter på den världsomspännande väven. Där kan man snacka om nörderi som skön konst. I hans blogg(han har även en podkanal och ett twitterkonto) kan vi läsa om rysk jazz från stalintiden, vilket via en skådespelerskas namn leder fram till… ett spökskepp. Jag citerar:
”Och under mitt vilda googlande för att kartlägga Ljubov Orlovas liv och karriär gör jag den kanske mest förbryllande upptäckten: Trettiotalets främsta sovjetiska filmstjärna är ett hett namn i nyheterna just nu, våren 2013. Rederiet som ägde kryssningsfartyget Lyubov Orlova gick tydligen i konkurs, skeppet skulle skrotas, men slet sig under transporten till skrotningsplatsen och driver i skrivande stund som ett spökskepp, en modern Marie Celeste eller Flygande Holländare, på de sju haven. I början av 2013 siktades skeppet utanför Kanada och 24 februari befann det sig enligt uppgift 1300 sjömil från Irlands kust. Orlova fortsätter vara en symbol — men hon är inte längre idealarbeterskan, utan Sovjetstatens redlöst drivande spökskepp …”
När jag googlar lite verkar det som om ingen vill ta i Orlova med tång. Fartyget är skrotfärdigt och invaderat av råttor, så det innebär bara kostnader att ta hand om det. Med dagens effektiva radar är det ingen risk att hon kolliderar med något annat fartyg. Att sänka ett fartyg som innehåller olja och annat kan vara ett miljöbrott. 16 mars kom en rapport att Lyubov Orlova kunde ha sjunkit, men 21 mars sades det att hon fortfarande befann sig någonstans i Atlanten. Enligt tidningsartiklar från 20 maj 2013 ska det ha kommit en nödsignal från en livbåt som fallit överbord den 31 mars och sedan har inget hörts eller synts. De flesta tror att Orlova fortfarande driver omkring någonstans på/i Atlanten.
Så vad kommer att hända med spökskeppet? Kommer The Roaring Twenties att föra Orlova till skeppskyrkogården utanför Kap Horn, där hon krossas mot klipporna och får sin sista vila? Kommer en lycklig ägare av en liten stuga i skärgården att hitta fartyget ilanddrivet när han eller hon går ner till sin lilla brygga för att ta morgondoppet? Kommer spökskeppet att fara till Sahara eller kanske till Sumatra via Skanstull?
Eller kommer Lyubov Orlova att driva omkring på den blå planetens oändliga oceaner i evighet och till slut bli en legend, en senmodernitetens saga om Den Flygande Holländaren?
Amanda Jenssen Bloggen 