Det är ganska märkligt vad folk oroar sig för. Väldigt få (ingen) oroar sig för att man älskar någon eller något för lite. Men om man älskar till exempel en idol för mycket vaknar plötsligt andras omsorg. Man borde älska mindre, vara lite mer lagom, så man inte blir besatt. Vad det nu innebär att vara besatt. Det kan inte vara att förfölja och terrorisera någon, för det gör man inte mot den man älskar.
Jag skämtar naturligtvis. De som klagar på att man älskar Amanda Jenssen för mycket klagar av en enda anledning: Att man avviker från normen, att man inte är tillräckligt lik dem själva.
Men konstigt nog känner jag en massa folk som är besatta av att renovera huset, klippa gräs, grilla, skjutsa ungar och dricka sprit utan att få någon kritik. Eller konsekvent nog, för att sådan kärlek bättre motsvarar normen, helt enkelt är vanligare.
Vilket leder till frågan hur mycket man egentligen får gilla Amanda Jenssen. Frågan är relevant eftersom just Amanda Jenssens fans, med all rätt, är kända för att älska sin idol bortom allt förnuft. Att till och med ge henne egenskaper som ”gudomlig” och ”utomjordisk”.
I Sverige är religiös något av det värsta man kan vara. Kanske är det därför en idoldyrkan som liknar religion blir extra irriterande. Religion handlar alltid i grund och botten om galenskap och extas, att överskrida gränsen för det som är verkligt eller normalt. Sedan är det en helt annan sak att denna galenskap kan bli normen i en viss kultur under en period. Men skeptikerna har naturligtvis rätt i att all religion per definition är ologisk och orealistisk. Annars vore den inte någon religion. Och ja, det är därför jag tycker det är så kul att skriva om religion. Ett ämne som väcker minst lika starka känslor som sex och snusk.
Rent logiskt är den avgörande frågan vem man skadar genom att gilla Amanda Jenssen för mycket. Jag törs påstå att man inte skadar henne eller sig själv. Gör man kanske Gud förbannad? I det förra inlägget berättar jag om en person som säger att man kommer till helvetet om man gillar The Beatles. Argumentet är att ordet idol betyder avgud. Sedan berättar han om en upptäcktsresande. På jakt efter själar i Afrika försvann han spårlöst en dag. Doktor Livingstone, förmodar jag? Mannen som vet att man kommer till helvetet om man har idoler avslutar lovprisningen av missionären med orden: Han är min idol.
Förälskelse och att ha något att tro på och intressera sig för är alltid positivt. Musik, skönhet och konst kan rimligtvis inte vara farligt i sig. Så från och med nu ska jag försöka gilla Amanda Jenssen mer. Inte mindre. Du får tipset om du vill ha det.
Ha en bra dag.
Amanda Jenssen Bloggen 