Fotograf: Amandalover.blogg.se
Idag skriver pressen att det tog 18 månader för Amanda Jenssen (aka Amanda Jensen) att lägga Sverige för sina fötter. (Dessbättre motstår monstermurvlarna frestelsen att komma med dumma skämt om att hon har en tendens att göra detta barfota.) Jag sitter och firar med lite hallonsoda samt gamla radioprogram med Elvis Presley. I de här programmen är Elvis nitton år och sjunger ganska enkel och rak rockabilly. Både Elvis och Amanda slog igenom året då de fyllde 19. Båda blev upptäckta när de sjöng That’s Alright Mama.
Jag såg inte auditionen med That’s Alright Mama när det begav sig. Amanda Jenssen klev ut ur mina drömmar och in i mitt hjärta med numret Dream A Little Dream Of Me. Om en utomjordisk intelligens iscensatt en materialisation för att förtrolla mig, så hade den inte kunnat göra det bättre. Därför har jag beskrivit upplevelsen som att jag inte valde Amanda, Amanda valde mig. En ton och jag var fångad. Ett leende och jag gav upp. En blick och jag var fast.
Nästan 18 månader senare sitter jag fortfarande och skriver om detta, mer förtrollad av Amanda Jenssen än någonsin. Det är precis som det ska vara, men kanske behövs ändå en förklaring till varför detta är så bra. Många (inte bara Dr Phil) tror att livet är en serie medvetna val. I modernismen skulle man på rationella grunder välja det bästa. I postmodernismen skulle man på emotionella grunder välja det coolaste. Nu säger många att det viktigaste är att gilla sig själv och renovera köket.
Då är det skönt med en liten paus: Konst för konstens skull. Skönhet för skönhetens skull. Kärlek för kärlekens skull. Det bästa av allt är att detta även är bra på ett rationellt sätt – och då snackar vi neuropsykologi.
Att intressera sig för någon annan (Amanda Jenssen) och något (Amanda Jenssens musik) utanför en själv är viktigt för den psykiska hälsan. I den svenska sjukvården används diagnosmanualen ICD-10 för att diagnosticera sjukdomen depression. Ett av de viktigaste symtomen är att inget är roligt och att man inte förmår intressera sig för saker i omgivningen. Det omvända gäller också: Genom att hitta något man gillar, eller försöka göra något för en annan människa, kan man bli frisk snabbare. Att få gilla någon eller något är alltså ett mänskligt behov, något vi behöver för att må bra.
Det finns ingenting som heter inbillade känslor. Det som händer i hjärnan händer i hjärnan, oavsett vad som orsakade känslan. (Tex tankar på Amanda Jenssen.) När vi gillar någon eller något belönar hjärnan sig själv med en injektion av festliga kemikalier, framförallt monoaminen dopamin. Förhöjda halter av dopamin gör oss glada, euforiska och lite galna. Tanken med denna belöning är att vi ska komma ihåg hur kul det var och bli motiverade att vilja gilla någon eller något flera gånger. Att evolutionen konstruerat oss på det sättet bevisar att gillandet eller kärleken hjälpt våra förfäder att överleva. De som inte tyckte det var kul att gilla saker har dött ut för länge sedan.
M.A.C. är alltså den enda sjukdomen som gör patienten friskare. Därmed torde väl frågan om det verkligen är rätt att njuta av sin sjukdom (M.A.C.) vara slutdiskuterad. Över till vad Amanda Jenssens fans skulle önska sig, om de själva fick välja. I enkäten bakom knappen ”Rösta” i menyn leder i skrivande stund dessa alternativ:
Coverlåt: Love Me Tender (Elvis Presley) Tvåa Regntunga skyar (Alice Babs)
Musikstil: Oavgjort mellan Rock/pop och Swing
Scenkläder: Det Amanda själv gillar. (På andra plats frack och hög hatt.)
Duett: John ME. (På andra plats Pär Wiksten.)
Till nyaste inlägget
Amanda Jenssen Bloggen 