Amanda Jenssen Bloggen

En av sydvästra Norrbottens fem bästa amandabloggar.

  • Amanda Jenssen 2014
  • Amanda Jenssen Superstar

    Amanda Jenssen is one of Sweden’s leading artists and one, that in comparision to most of her peers, really has what it takes to break internationally.
  • Följ mig på Twitter

  • Blogkeen

    Amanda Jenssen Bloggen

Archive for april, 2014

Amanda Jenssen berättar (61 av 100)

Posted by Roger Krook på 30 april 2014

.

Valborg! Det måste vi fira: Här är Amanda Jenssen i högform, som berättar om sin barndom, sitt musikskapande och mycket annat. En högtidsstund för alla amandofiler!

.

repmöte

Ursäkta, är det här det är repmöte?

Själv ska jag inte på repmöte ikväll. Istället ska jag fira valborg i ett ni-vet-vad-rum. Ett sånt där med tjocka dörrar under jorden. Känns tryggt när det förutspås bli svinkallt vid majbrasorna. Vad man ska göra? Det är verkligen inget problem när man hittat en ny sajt med massor av mumsiga övergivna platser, bland annat HC som jag inte kände till tidigare. YNF! Fantastiska bilder i färg från diverse arkiv, på både sorgligt fuktskadad materiel och underjordiska världar i toppskick, bland annat vår gamla bekant HC Elefanten.

Amanda Jenssen Bloggen kan avslöja att en ny RIKSBUNKER, med plats för regering och opposition, planeras pga krisen i Ukraina. Traditionen med djurnamn fortsätter och det hemliga kodnamnet blir Sillen.  Läs mer här!

Någon bergrumsspanare kan undra om ett liv nere i bergrummen, när världen utanför upphört att existera, verkligen var ett bättre öde än döden. Just därför försäkrade myndighetena oss om att livet skulle fortsätta precis som vanligt när atombombens åska rullade – men under jorden. Det här är den bästa film som någonsin gjorts och en favorit i repris. Rullen visar att folkhemmet är sig likt, om än tjugo meter under jorden. Ett helt normalt liv med gymnastik, syjuntor, hobbyverksamhet, studiecirklar, söta flickor, coola killar, rökning och romanser. Med glatt humör, ordning och reda. Kort sagt det vanliga svenska folkhemmet – men under jorden. I packlistan för utrymning vid atombombsanfall poängteras särskilt att man ska ta med sig sjukförsäkringsbeskedet. Civilisationer kommer och går, men den svenska sjukförsäkringen, ordningen och redan består. Det känns tryggt.

Jag har inte så mycket idolbilder av mig själv på väggarna här nere, men jag har en där jag åker rullskridskor och ändrar texten på en skylt i ett atombombssäkert bergrum. Business as usual alltså – men under jorden. Sverige var landet som gick under jorden och är idag kanske världsbäst när det gäller underjordiska, mer eller mindre övergivna, platser. Fler och fler bergrum vattenfylls, rivs ur, saneras och plomberas, så en del kan numera bara ses på film. Släck ljuset och skicka popcornen, nu blir det filmtajm!

.

.

Hem

Posted in Amanda Jenssen | Taggad: , | Leave a Comment »

Livet på landet och i staden – same shit different names (60 av 100)

Posted by Roger Krook på 29 april 2014

livet på landet

Livet på landet

Det förra inlägget handlade inte om hur man lär känna folk eller får nya vänner, det handlade om hur man förhåller sig till grannar och andra främmande människor. I staden med förorter kan folk bo i både villor och lägenheter i åratal utan att lära känna sina grannar. Kanske utan att prata med dem överhuvud taget. Vänner träffar man istället genom arbete, studier, föreningar, sport, politik och andra gemensamma intressen. För ett tag sedan sade en kille en träffande sak: -I Stockholm är det ganska lätt att träffa ett one night stand på krogen, men nästan omöjligt att få nya vänner på samma sätt. Ja, att ha sex behöver inte vara lika personligt som att umgås mer privat.

Den ena grenen av min släkt kommer från en liten by med tvåhundra invånare, så jag har kunnat följa urbaniseringens effekter både i staden och på landet. På 1970-talet kunde man fortfarande leva sitt liv i byn utan att ha bil. Man kunde be busschauffören köpa ut brännvin på stadens systembolag och ibland gick han till apoteket också. Det fanns inget dagis och ingen blev skjutsad någonstans. Många försörjde sig som småbönder på släktgården, men dom flesta var mångsysslare och kombinerade deltidsjobb med egna företag och säsongsbetonade aktiviteter. Samma person kunde köra taxi, ha en grävskopa, hyra ut stugor, odla jordgubbar, föda upp får och ta påhugg på olika byggen. Den lokala handelsboden hade det mesta och det dom inte hade kunde dom beställa hem. Man hade byfester och firade midsommar och andra högtider tillsammans. Ungdomarna hade fotbollslag, spelade i band och festade i ungdomslokalen. På helgerna gick det buss till och från närmaste tätort så man kunde gå på dans, i folkparken eller på diskotek.

Man levde ofta flera generationer på en gård och att skilja sig var mycket ovanligt, en skilsmässa blev årets snackis. Idag finns det både äldreboende och dagis i byn och nästan alla har skiljt sig. Man lever precis som i stan: Lämnar ungarna på dagis, åker till jobbet, handlar på stormarknaden, skjutsar ungarna till aktiviteter, ser på teve och surfar på Facebook. Det gemensamma midsommarfirandet är inställt, eftersom alla vill vara hemma och grilla på verandan istället. Bussen passar skolans tider och på helgerna måste man åka taxi till och från krogen. Det blir svindyrt och många chansar och kör på fyllan. Annars bygger livsstilen helt på bilåkning, men skillnaden mot stan är att avstånden är mycket längre. Därför är folk på landet mindre miljövänliga än folk i stan som kan gå, cykla, åka kollektivt eller åtminstone köra bil kortare sträckor.

När det gäller grannar, så umgås man fortfarande mer med dem, jämfört med stan. Man kan bjuda in grannarna på middag och grillning för att lära känna dem. Man har inte mer tid än i stan, snarare mindre eftersom resorna är längre, men man vill bygga sociala nätverk. Om man umgås med andra i byn kan man be dem om hjälp när man behöver kattvakt eller hjälp med att resa takstolar och sjösätta båten.

Men det var mycket länge sedan man gick man ur huse för att ta hand om höet innan det började regna. Nu kör en ensam bonde med en maskin som lämnar vita rundbalar efter sig. Att samlas en massa folk och göra något tillsammans är mycket ovanligt och ingen (som är gammal nog att minnas brännbollsmatcherna, danserna och fyllefesterna) verkar sakna den tiden. Jag har en gammal bild där jag, mycket ung, står med en gitarr på magen bredvid en gammal gubbe med dragspel, framför en hopsnickrad dansbana där släktingarna svänger sina lurviga. Bilden skulle lika gärna kunna vara från 1800-talet och minner om en landsbygd och en livsstil som för länge sedan är död och begraven.

.

livet i staden

Livet i staden

Kring millennieskiftet minskade Stor-Stockholms befolkning för första gången i modern tid, när alla skulle flytta till landet. En god vän till mig sålde huset, skaffade nytt jobb och flyttade till ett fantastiskt hus på västkusten med fru och två-tre små barn. Efter några månader flyttade dom tillbaka, till ett hus ett par hundra meter från det gamla. Att lära känna byborna var inget problem, men vintermörkret var outhärdligt. Själv tog jag ledigt, lånade ett tomt hus och provbodde i min släkts hemby vid samma tid. Efter några veckor i december-januari hade jag fått nog av mörkret och lade alla planer om ett liv på landet till handlingarna. Beckmörkret inföll tidigt på eftermiddagen och fortsatte långt in på förmiddagen. Mulna dagar var det knappt riktigt dagsljus mitt på dagen. Att gå ner till sjön och sätta sig i en liten båt när man kommer hem från jobbet funkar på sommaren, men inte på vintern när man trevar sig fram i mörkret både när man åker till och kommer hem från jobbet.

En man i Nikkaluokta sade till mig: -Det är lätt att gilla det här stället nu när det är sommar, men för att gilla det på vintern måste man nog vara född här. Ja, på vintern byts ju midnattssolen ut mot evig natt norr om polcirkeln. En man i Jokkmokk sade att många inte klarade mörkret och började supa, så man måste skaffa sig något annat intresse än spriten. Själv körde han hundspann på vintern.

Men folket i min släkts hemby var trevligt när dom kom på sina traktorer och personalen i handelsboden hälsade när man kom in genom dörren. Folk på landet är mindre skitnödiga än i stan, så det blir en mer avspänd stämning. Samtidigt är toleransen mot avvikelser mycket mindre, det kan räcka med att vara vegetarian för att bli betraktad som lite konstig. Det finns en kvot för byoriginal, men för vanligt folk finns det oskrivna regler och om man bryter mot dem kan man bli betraktad som udda – med allt vad det innebär.

I små, isolerade samhällen uppstår det som kallas ö-mentalitet. Kort sagt så anser man att man kan och vet bäst. Intresset för att lära sig nya saker eller bli bättre på det man gör är litet, eftersom man redan vet allt och är tillräckligt bra. Framförallt vill man inte lyssna på så kallade experter, utbölingar som kommer och tror att dom vet något. Man är inte sura på folk som bor i fritidshus en stor del av året utan att betala kommunalskatt. Däremot blir man väldigt sura om ”sommargäster” tror att dom kan räkna sig som bybor! Den hederstiteln tillfaller bara det utvalda folket. Forskarna säger att den här grandiosa självbilden kommer av att folk i små isolerade samhällen är vana att klara sig själva utan hjälp utifrån.

Självförtroendet är, under den tunna ytan av världsvan coolhet,  desto sämre i storstaden. Allra skitnödigast är stockholmarna, som är livrädda att framstå som töntiga bönder. Stockholmarens mardröm är att bli stående mellan två rulltrappor och inte veta vilken han eller hon ska ta. En stockholmare som börjar gå åt fel håll på tunnelbaneperrongen vänder inte, utan fortsätter till rulltrappan och vänder sedan lite diskret och går över till andra sidan. Om man ser någon som stannar, ser sig omkring och byter riktning i Stockholm så är det en turist.

Hur gick det med massutvandringen från Stockholm? Många flyttade för att deras barn skulle slippa knark, invandrargäng och andra faror. Men det var inget Sörgården eller Bullerbyn man flyttat till, upptäckte dom flesta efter ett tag. I den lilla staden kunde det vara rena gangsterkrig, i den lilla byn byggdes det en flyktingförläggning och knarket fanns överallt. Folk flyttade tillbaka och nu räknar man med en gigantisk massinflyttning till Stockholm dom närmaste decennierna. Folk måste bo någonstans och det innebär att bostadspriserna stiger på ett groteskt sätt, samtidigt som hyresrätterna säljs ut. Många pensionärer har blivit miljonärer när priserna på deras villor och bostadsrätter mångdubblats, men det är svårare än någonsin att skaffa den första bostaden. För priset av en etta i innerstaden kan man köpa flera stora hus på landet, när allt är en fråga om tillgång och efterfrågan.

Det som driver inflyttningen, nu som i slutet av 1800-talet, är förstås att jobben finns i stan. Idag fortsätter en majoritet (pga den ökade konkurrensen) läsa på universitet och högskola efter gymnasiet och den utbildningen finns inte heller hemma i byn.

När jag funderade på att flytta till landet frågade jag en kille från en liten ort om det var svårt för en utomstående att komma in i gemenskapen. -Komma in i gemenskapen är inget problem, det svåra är att hitta ett jobb, sade han. På samma sätt är problemet i staden inte att lära sig vilka rulltrappor man ska ta, problemet är att hitta en bostad. Så ser verkligheten ut: Jobben finns i stan och bostäderna på landet.

Men annars är det mesta same shit, different names. Om du ska flytta till landet för att få mer tid att uppleva ett liv i lågt tempo i samklang med naturen, provbo först för att se vad du tycker om avstånden och bilåkandet. Om du har tänkt dig att vara utomhus mycket, provbo i december-januari innan du gör dig av med bostaden i stan! Drömmen om Bullerbyn upplever du bättre som sommargäst.

Hem

 

Posted in Övrigt | Taggad: | 2 Comments »

Jag mötte prinsessan (59 av 100)

Posted by Roger Krook på 28 april 2014

katter

Nöjesguiden ger Amanda Jenssen ett förhandsbetyg i Så mycket bättre: ‘Amanda Jenssen – Älskar henne, och ”man vet aldrig vad hon kan hitta på”. ‘ Och det blir förstås högsta betyg.

Nu över till en annan prinsessa. Ibland är det lärorikt med Twitter, som när jag märkte att en arabisk prinsessa följde mitt konto. Jag måste erkänna att jag var tvungen att googla henne, men då fick jag mig en tankeställare. Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg.

Min förra tweet hade budskapet att cirkusens missfoster, eller konstigt folk du möter på gatan, också är människor med hopp, drömmar, förälskelser, kåthet, funderingar och värdighet. Jag har berättat om elefantmannen och skönheterna tidigare, men det inlägget är flyttat till stofilbloggen Blast From The Past.

Men i alla fall. Vi har kanske mer fördomar om saudiska kvinnor än om cirkusfreaks. En saudisk kvinna är förtryckt, undergiven, tyst och gömmer sig bakom svarta slöjor. Därför fick jag mig en tankeställare när jag upptäckte den här kvinnan. Poängen är att hon inte är någon rebell i exil, utan en prinsessa i det ytterst traditionella kungahuset. Ändå motsvarar hon inte alls de förutfattade meningarna. Några bilder från hennes sajt:

.

new york

Princess Basmah with Alicia Henry Co Founder and Director of Communications at The Happiness Assembly and Co Speaker at the Women’s Leadership Summit in NYC’s Time Square säger bildtexten. Prinsessan är hon till vänster och hon är kvalificerad att tala om kvinnligt ledarskap eftersom hon driver bland annat en restaurangkedja.

.

krigsveteran och arabisk prinsessa

A USA Young Military Veteran Thanks Princess Basmah for her Honest Speech on War and Shares his Post Service Pain. Det är alltså en veteran från kriget i Irak eller möjligen Afghanistan som hon pratar med om fred och posttraumatisk stress.

Mina grannar är från Irak och har nyss fått barn. Pappan verkar ta stort ansvar för barnet och dessutom försöka hjälpa frun på alla sätt. När jag öppnade dörren åt mamman med barnvagnen sade hon ”Jag kan få barnvagnen över tröskeln själv”. Då skämdes jag lite för att jag inte tänkt på att lyfta den över tröskeln, trots att hon förutsatte att jag gjorde det. Att vara gentleman är varken kvinnoförtryckande eller flirtigt. En gång höll jag upp dörren för en kvinna i religiösa kläder (det var hon och inte jag som hade dem) och då sken hon upp som en sol. Jag var lite rädd att det skulle vara flirtigt att hålla upp dörren, men hon såg det bara som ett sätt att visa respekt. Att hon blev glad lämnade samtidigt en bitter eftersmak, förmodligen var hon van att folk tittade snett på henne pga hennes klädsel.

Klädsel är inte allt. På förra stället jag bodde hade jag ett par förtjusande arabiska systrar som grannar. Den ena var klädd och sminkad som en typisk tonårstjej. Den andra var osminkad och hade religiösa eller traditionella kläder. Det lustiga var att båda var precis lika öppna och trevliga, trots att deras utseende var som natt och dag. Möjligen var den religiöst klädda lite tuffare, men det kan ha berott på att hon var van att få skit från sverigevänliga personer och hade varit tvungen att bli lite tuff.

För övrigt brukar den nyblivna arabiska pappan hålla hissen så jag får åka med, om han ser att jag är på väg. Alltså, hur många svenskar tänker på en sån sak? Jag känner i alla fall inte igen den sverigevänliga bilden att folk från Mellanöstern gör vårt land till ett helvete. Om jag skulle få en hjärtinfarkt på stan hoppas jag att det finns araber, ryssar eller kanske sydamerikaner i närheten. Jag har berättat om när jag gav första hjälpen till en gammal kvinna som kollapsade på apoteket och svenskarna tittade åt ett annat håll, medan det kom blattar och ryssar springande från alla håll och försökte hjälpa till. Om jag någonsin har varit rasist så slutade jag definitivt vara det i det ögonblicket.

Att hålla upp en dörr kan göra underverk. Jag var lite sur för att det flyttade in en knarkarkärring med en galen hund i huset. En gång mötte jag dem i porten och då tog den viktorianske gentlemannen inom mig över och jag höll upp dörren åt dem. Då stannade hon och växlade glatt några ord och det visade sig att det i själva verket var en trevlig tjej och världens snällaste hund. Döm inte hunden efter håren eller människan efter dina förutfattade meningar, lärde jag mig då.

Däremot finns det en äkta knarkare, eller möjligen före detta knarkare, i mitt hus. Första gången vi möttes höll jag upp hissdörren för honom och frågade om han ville åka med. -Får jag verkligen det? undrade han förvånat. Ja, han var väl inte van att folk i frack och hög hatt visade respekt. Sedan dess säger han alltid några uppmuntrande ord när vi stöter på varandra och har blivit något av min personliga mentala coach. Det kostar så lite att se folk i ögonen och heja, eller att hålla upp en dörr. Och du kan få mycket tillbaka.

Allra trevligast i huset är två alkoholister. Den ene är kusligt lik min bror (men min bror är i mycket sämre skick) och den andre är kusligt lik Christer Pettersson. Vi brukar alltid stanna och snacka lite när vi möts på stan.

I huset till vänster bor en trevlig rastaman och i huset till höger en familj finska zigenare. (Men det får man väl inte säga i det här landet.) Både rastamannen och romerna hejar alltid när vi möts på stan. En gång var jag till akuten med en kompis och då var den romska familjen där med en gammal man som låg på en rullbår. Mamman gav mig en tidning att läsa och den medmänskliga gesten  värmde i den stressade situationen.

Jag brukar tänka på mina grannar och småle, när rasister på nätet skriver: -Du kan inte bo i ett invandrartätt område, för då skulle du förstå att vi sverigedemokrater har rätt.

Så vitt jag vet har jag inga sverigedemokratiska grannar. Den enda riktigt otrevliga grannen påstår att jag håller henne vaken genom att köra elektricitetsmaskiner på nätterna, men hon är ganska lugn när hon tar sina mediciner. Men psykiskt sjuka är sällan eller aldrig farliga, dom är bara väldigt rädda och man ska inte djävlas tillbaka när dom inbillar sig saker, dom har det djävligt nog ändå.

Folk som varit med om krig har det inte heller alltid så kul. Jag har berättat när jag, klädd i camouflagekläder och ryggsäck, kom in i den lokala tobaksaffären för att köpa en burk cola och ägaren stirrade på mig som han sett ett spöke. Han hade tydligen haft dåliga erfarenheter av folk i camouflagekläder i sitt hemland, innan han flydde till Sverige. Ändå gjorde han sig besväret att skämta och vara trevlig sekunderna efter flashbacken och frågade skämtsamt om jag skulle ut i krig. -Jag ska bara ut i skogen och kriga mot myggen, sade jag och då skrattade han artigt åt mitt skämt. Jag tror att jag även har berättat om min arbetskamrat, som var officer i Republikanska Gardet och låg vid fronten i kriget mellan Iran och Irak i två år. Han sade aldrig ett ord om vad som hände där, bara att ”sedan blev jag tvungen att fly”. Ingen vet vilka mardrömmar som plågade honom, men han lät det aldrig gå ut över någon annan.

Jag har inte varit med i något krig, men en replik som en vietnamveteran sade i ett tv-program har etsat sig fast: -Det var dom som blev skjutna där borta som var vinnarna. Vi andra måste leva med skiten varenda dag.

Så i princip är det en stor prestation av folk som flytt från krig att överhuvudtaget vara normala. Om dom dessutom är artiga och trevliga så är det helt fantastiskt. Detsamma gäller alla soldater som giriga politiker skickat till obegripliga krig långt borta för att skydda någon typ av ekonomiska intressen. Därför ber jag Gud att välsigna alla flyktingar och krigsveteraner, oavsett på vilken sida av kriget dom råkade hamna.

Ja, det var väl en söndagspredikan som hette duga? Även om den kom på en måndag.

Hem

Posted in Amanda Jenssen, Övrigt | Taggad: | Leave a Comment »

Sunday is my funday. Men jag hatar måndagar. (58 av 100)

Posted by Roger Krook på 27 april 2014

.

Idag blir det ingen konstig musik från Youtube. Det blir bara ett svenskt dansband som sjunger om en skolmassaker. Normalt, eller hur?

Jag brukar inte se humorprogram i tv, som är gjorda senare än Partaj. När Matilda Melin (som jag har en blogg om) rekommenderade Hårdvinklat var jag ändå tvungen att se det i rent studiesyfte – och jag måste erkänna att jag faktiskt skrattade. Humor är att överskrida gränser, men överträdelserna blir roligare om man gör det med finess och värme. Med det menar jag att man trakasserar Jimmie Åkesson, Tobias Billström och andra som det inte är synd om eftersom dom befinner sig i en överordnad position. Samer befinner sig inte i en överordnad position, men det går ändå att skämta om dem med en viss värme i  botten. Att inte skämta alls om vissa oberörbara grupper är ju också en form av diskriminering. Jag själv blir alltid lika glad när folk med arabiskt klingande namn uppskattar mina skämt om muslimer på Twitter. Det gäller att ha humor, som Mr Wiksten när Amanda Jenssen kallar honom hälften blatting och hälften lapp.

.

hilton siamese twins

Apropå att gömma undan vissa grupper, så lär ordet hemsk komma av hem, någon ser så hemsk ut att han måste stanna hemma. Neurosedynbarnen togs från föräldrarna på BB och gömdes på ett hem. Om dom skulle gå ut på stan skulle dom ha hand- och benproteser så dom såg normala ut. Systrarna Hilton var siamesiska tvillingar, men såg inte ett dugg hemska ut. I själva verket var dom väldigt vackra och visade upp sig genom att vara skådespelerskor, ovan i filmen Freaks från 1933. Men av någon anledning spelade dom alltid siamesiska tvillingsystrar.

.

kamelflickan ella harper

Det här är Ella Harper, som under en period med artistnamnet Kamelflickan åkte runt med freakshows för att tjäna lite extrapengar. Sedan gick hon tillbaka till skolan och vad som hände sedan är höljt i dunkel. Men hur som helst så kan man inte säga att hon ser hemsk ut. Knäna råkar vara böjda åt fel håll, men hon är lika förtrollande som den här jämnåriga damen:

.

elvira madigan

Elvira Madigan 1887

.

Damen Utan Underkropp

Männen blev störtförälskade i Damen Utan Underkropp och hon var gift flera gånger. Ja, kvinnligheten sitter väl inte i benen?

.

ett annat köping

För övrigt är det inte så länge sedan mentalt funktionsnedsatta kallades utvecklingsstörda och hölls inspärrade på hem där dörrarna var låsta för att dom inte skulle springa till skogs. Nu kan dom bo på gruppboenden och, om dom trots nedrustningen fortfarande får assistans, leva normala liv som alla andra. Filips syster i tv-serien Ett Annat Köping, på bilden ovan, blev till och med tv-kändis.

Åter till humorn. Det roligaste i Hårdvinklat var när någon sade: -Billström kan ta … och någon blixtsnabbt fyllde i med: … sig i brasan. Det var extra roligt eftersom det var en referens till sketchen Skattkammarön i humorprogrammet Estrad 1967. The Golden Age of Swedish Comedians.

Ett annat skämt från Hårdvinklat: I Skåne är rasism inte ett brott, det är ett sätt att umgås. (Inget osynliggörande av skåningar på den här bloggen!)

Då återstår bara frågan hur kul Partaj egentligen var. Tja, se det här och avgör själv:

.

.

Hem

Posted in Övrigt | Taggad: | Leave a Comment »

Ang. musik (57 av 100)

Posted by Roger Krook på 26 april 2014

tove amanda jasmine

Här är Tove Styrkes nya låt efter den långa tystnaden. Slit den med hälsan!

Vi fick ju en julsingel av Amanda Jenssen i oktober. Kanske händer det inget före nästa album? Den som lever får thé (bilden ovan).

Hem

Posted in Övrigt | Taggad: , , | Leave a Comment »

Känsla för feeling (56 av 100)

Posted by Roger Krook på 25 april 2014

amanda hatt

Amanda har lagt upp en video från påskfirandet i Lund. Tjoflöjt!

Aftonbladet om Så mycket bättre.

Festivalrykten om Så mycket bättre.

Hem

Posted in Amanda Jenssen | Taggad: , | Leave a Comment »

Huvudnyhet: En hatt för Amanda till vårens hattparad (storlek 55 av 100)

Posted by Roger Krook på 24 april 2014

flygplanshatt

David Nessle har tyvärr pausat podcasten Huvudnyheterna, men som kloster på våren visar han istället det nya hattmodet. Efter propellermössan kommer nu – flygplanshatten! Något för Amanda Jenssen om hon vill ha en flygande start på de turnéer som förhoppningsvis kommer i sommar.

Själv har jag så extremt stort huvud, så om jag ska ha en flygplanshatt måste det nog vara en Jumbojet. Häromdagen träffade jag en kvinna som sade att hon har hattstorlek 63. Och då blir det lite jobbigt när damhattar inte görs i större storlekar än 58. Men som tur är fungerar herrhattar på tjejer också. Man har ju inte cockpiten på huvudet. (Men om man har en flygplanshatt har man förstås det.)

.

hattparad

Jag vet inte om man fortfarande har hattparader, men på Tage Erlanders tid var dessa ett säkert tecken på att våren kommit. (En snabb googling visar att hattparaden finns kvar, men numera anordnas av traditionsbevarande tidskriften QX.) Och efter hattparaden kom vårens flickparad. Vilket ingen mindre än Lasse Lönndahl bekräftar här:

.

.

För övrigt vann en släktings klasskamrat en Lasse Lönndahl look-alike tävling när han var tio år. Klasskamraten alltså, inte Lasse. Var tio år. Och kusligt lik Lasse Löndahl. Någon som är extremt lik en kändis kan ställa till en hel del elände för kändisen. Ett exempel är Den Falske Martin Ljung, som dök upp, gick på krogen och sade ”skicka räkningen till mig”. Sedan försvann Den Falske Martin Ljung spårlöst. Hur kan någon som ser ut exakt som Martin Ljung försvinna i mängden? Fick han idén att fara till Sahara? Var det en ung Bosse Parnevik som spexade? Eller var det Martin Ljung som låtsades vara sig själv?

Det florerar åtminstone två teorier, den ena att det var en dubbelgångare som Knäppupp använde för att driva med folk, den andra att det var Martin Ljung själv som snabbt tog sig till en närbelägen plats och skrev autografer för att det skulle verka som om han var på två platser samtidigt. Det där med att gå på krogen i Martin Ljungs namn vill jag minnas att jag läste någonstans, men kanske tänker jag på Johnny Bodes många tricks i olika skepnader? Bland annat lyckades han lura till sig en julskinka från en finare krog en gång.

En sak är åtminstone säker och det är att Povel Ramel (dvs Knäppupp) gärna iscensatte practical jokes. Bunny Blom och Bröstmeiers Kanelcylindrar är kända exempel. Kanske var Den Falske Martin Ljung ännu ett påhitt av Povel?

Nu börjar jag fundera på alla som påstår att dom brukar bli tagna för Amanda Jenssen …

Hem

Posted in Amanda Jenssen | Taggad: | Leave a Comment »

Kolla in nya gamla klipp med Amanda Jenssen (54 av 100)

Posted by Roger Krook på 23 april 2014

.

Amanda Jenssen gjorde den här ganska okända musikvideon.

.

.

Den nya gamla låten Raspberry Man.

.

.

Det här klippet är inte helt okänt, men förtjänar att köras i repris.

På sin blogg skriver David Nessle om fyrtiotalets kvinnor i vapenindustrin. Var det Lana Turner eller Veronica Lake som klippte av sig det blonda hårsvallet för att det inte skulle fastna i maskinerna? När männen återvände från slagfälten återställdes ordningen. Vi fick det konservativa 50-talet där kvinnoidealet var en husmor i förkläde och högklackade skor, det kvinnoideal som Sverigedemokraterna vill ha tillbaka 2014. Här är Marilyn Monroe på fabriksgolvet, strax före sin styling:

.

marilyn monroe på fabriksgolvet

Det gäller att hitta sin stil. Marilyn Monroe hittade sin stil redan i sin första film Ladies of The Chorus, den stil som i det närmaste var självparodisk och som bara Jayne Mansfield lyckades ta ännu ett steg. Den här stilen behöll Marilyn under hela sin karriär och det är nästan svårt att förstå att det är just en medveten styling. MM berättade att hon kunde skruva på sin utstrålning på kommando och gjorde hon det på gatan kom fans springande från alla håll. Hon kallade det ”att bli hon”. Se den platinablonda sexgudinnan spela ut hela sitt register i sin första stora filmroll:

.

.

 

Hem till Amanda Jenssen Bloggen

Posted in Amanda Jenssen | Taggad: , | Leave a Comment »

Att skiljas är att leva lite grann (53 av 100)

Posted by Roger Krook på 22 april 2014

ringo starr 2014

Två glada meditatörer

Enligt den vanliga historieskrivningen var Ringo Starr minst intresserad, eller helt ointresserad, av meditation när The Beatles åkte till Maharishi. Men enligt den här artikeln i Rolling Stone (jan 2014) stämmer det inte riktigt och Ringo säger att han mediterat 364 dagar om året de senaste fyra åren. Kanske har Ringo rett ut sitt eget förhållande till ”ungdomssynderna” nu när han blivit fullvuxen? Här är fler artister (bland andra Donovan) som spelade på David Lynchs gala för att samla in pengar till Transcendental Meditation 2010:

.

.

Enligt populärmyten åkte The Beatles till Maharishi, blev lurade och har sedan dess varit negativa. Det stämmer alltså inte. Paul och Ringo är positiva och George fortsatte meditera, men inom Hare Krishna. John Lennon är ett frågetecken. Han kände sig lurad när han skrev Sexy Sadie, men det finns uppgifter om att han skulle ha uttalat sig positivt strax före sin död. Om John levt idag hade han kanske sett äventyren på 60-talet som en kul grej, men det får vi aldrig veta. Här är en annan gammal maharishi-lärjunge, som INTE försonats med sina ungdomssynder. Det är ingen kritik, men visar att man kan förhålla sig till sitt förflutna på olika sätt:

.

.

Jag vet av egen erfarenhet att det är som en skilsmässa att lämna en rörelse. När jag lämnade Maharishi-rörelsen efter elva intensiva år var jag väldigt besviken och tänkte gå till avprogrammeringsrörelsen FRI, Föreningen Rädda Individen. Jag måste rädda andra från att bli lurade som jag själv blivit! När jag stod utanför deras dörr och skulle ringa på fick jag plötsligt en stark känsla av att jag höll på att göra något riktigt dumt. Så jag gick hem och drack kaffe istället och det är jag glad för idag.

Att vara med i en rörelse är precis som en förälskelse, man tycker att man har hittat något helt perfekt, som måste vara skapat bara för en själv, och går på moln. Sedan börjar verkligheten tränga sig på i form av småtjafs, gnäll och cyniska skämt. Men man vill ju så gärna att det ska bli bra igen! Till slut går det åt pipsvängen och kärleken byts ut mot lika starkt hat.

Jungianerna säger det är ett varningstecken om man passar FÖR bra ihop, om allt är helt perfekt. Varför? För då är det ganska säkert en projektion, man förväntar sig att en annan människa existerar bara för att uppfylla ens djupaste behov, hopp och drömmar. Någon sådan människa finns inte och då är risken stor (ungefär 100%) att man blir besviken.

En skilsmässa är alltid jobbig, men jag inbillar mig att den ofta är jobbigare för killar. Jag har absolut ingen aning om varför, men tycker det verkar så. Kanske är killar uppfostrade att vara mer prestationsinriktade och har svårare att ta ett ”misslyckande”. Men en skilsmässa från en person eller rörelse är inget misslyckande, det är att ha lärt sig något och gå vidare.

Om man ältar en skilsmässa och hatar den man skilt sig från kan man bli mer eller mindre psykiskt invalidiserad. Om man erkänner att relationen gav en massor, men att saker förändrats och det har blivit dags att gå vidare, kan man istället växa som människa. Det har jag inte lärt mig av Mia Törnblom eller Deepak Chopra, utan den hårda vägen.

Och när det gäller att lämna en rörelse är avprogrammering det som ger dom största skadorna. Jag skulle vilja kalla det andlig våldtäkt. Filmen och boken Holy Smoke visar detta med en rolig och ganska svart humor. Så jag är väldigt glad att jag inte gav mig in i den branschen den där kvällen i Midsommarkransen.

Ångrar jag något? Nej, men om jag åkte tillbaka i en tidsmaskin och fick leva om mitt liv så skulle jag prova ännu fler mystiska grejer och försöka bli förälskad ännu oftare. Men att få göra om något med den erfarenhet man fick genom att göra det är förstås en felaktig eller åtminstone väldigt hypotetisk frågeställning. Så jag känner mig ganska nöjd med den dos av spöken, änglar och andliga mästare jag mött hittills och hoppas framtiden blir lika intressant. Och jag kan nog ärligt säga att jag har försonats med den jag var och dem som betydde mycket för mig. Inte så tokigt som bokslut en helt vanlig tisdagsmorgon efter dagens första kopp kaffe.

Samtidigt finns det en del idioter jag mött, som jag aldrig kommer att gilla. Men en ny insikt för mig är att FOLK HAR RÄTT ATT VARA IDIOTER. Och även om dom inte skulle ha det så kan man inte ändra på andra. Det enda man kan göra är att bestämma sig för hur man ska förhålla sig till idioterna – till exempel genom att lämna dem bakom sig och gå vidare. Om man går omkring och hatar idioter som förpestat ens liv så har man inte lämnat dem, då styr de fortfarande hur man mår. (Jag tror det är det Amanda menar med att vara jagad av spöken.) Ordet förlåtelse är lätt att missförstå, men att förlåta för att kunna lämna något bakom sig, utan att för den skull nödvändigtvis gilla dem eller det de gjort, tror jag är en av de stora nycklarna till personlig frihet. Att förlåta för att det ska bli bra igen är däremot att fortsätta spela med i en destruktiv relation.

Lite billig filosofi apropå Ringo Starr, som enligt Rolling Stone sade: ”Meditation was started thousands of years ago – and I was there.”

Hem

 

Posted in Övrigt | Taggad: , | Leave a Comment »

Nr 52 av 100

Posted by Roger Krook på 21 april 2014

amanda får rockbjörnen

Här kommer dagens bild. Nothing succeeds like success.

Apropå ägghuvuden, så är en god vän till mig bonde. Hans granne har ett hönseri med tusentals burhöns. Ibland får min gode vän några burhöns att ha som husdjur. När han släpper ut dem på gårdsplanen står dom först stilla helt apatiska, fjäderlösa och allmänt eländiga. Efter ett tag växer fjädrarna ut och depressionen släpper. Till slut går det några helt normala höns och pickar på gårdsplanen. Därför äter jag inte ägg från burhöns. Sedan 2012 är det förbjudet med höns i oinredda burar inom EU och förmodligen är burhönsen snart försvunna. Jag är ingen fanatiker och bojkottar väldigt få saker, men höns och minkar i små burar tycker jag bara är helt perverst.

Djurtestade skönhetsprodukter tyckte jag var lika perverst, inte minst för att jag hade lösspringande möss som husdjur i lägenheten, och bojkottade sådant under många år. När jag kom hem från jobbet kom mössen springande och mötte mig i dörren. Sedan klättrade dom upp och satte sig på mina axlar. Då insåg jag att sådana djur har känslor och inte ska användas för onödiga djurförsök. I början fick man köpa otestade produkter i en minimal butik som drevs av NSMPDF, nuvarande Djurens Rätt, eller i Hare Krishnas butik. Efterfrågan kan alltså inte ha varit så jättestor. Sedan kom Body Shop och andra märken som profilerade sig som otestade. Härom året förbjöds djurtestade skönhetsprodukter (alltså smink, schampo, rakvatten osv) inom EU.

Härom dagen läste jag att numera tio procent av svenskarna är vegetarianer. När jag blev vegetarian var detta oerhört exotiskt och man fick köpa linser, bönor och örtthé i små skumma hälsokostbodar, som alltid drevs av extremt underliga människor. Att handla där var suspekt och slokhatt och mörka glasögon var nästan nödvändigt. Men jag gillade den speciella doften där, en blandning av örter i lösvikt, obesprutade grönsaker och biodynamisk säd från antroposoferna i Järna. Snart fanns det hälsokost i alla livsmedelsbutiker och med multikulturen blev utländska vegetariska specialiteter svensk vardagsmat. Hälsokostaffärerna förvandlades från konstiga livsmedelsbutiker till strömlinjeformade naturapotek fulla med pillerburkar. Läkemedelsjättarna köpte upp hälsokostföretagen och snart såldes pillren på det statliga monopolapoteket.

.

maharishi mahesh yogi

Ungefär samtidigt började jag meditera, något som var om möjligt mer udda. Eller meditationen var inte så extremt konstig, men folk undrade misstänksamt om jag stod på huvudet också. Yoga var något folk såg på med skräckblandad fascination, svårt att tänka sig idag när alla välartade ”yogamammor” sedan flera år går på ett par yogapass i veckan. På 1960-talet åkte Maharishi Mahesh Yogi omkring i Skåne, bodde på små hotell och initierade (invigde) folk i sin meditationsteknik. Ibland tittade The Beatles in på en fika och det var förstås en sensation om de svenska journalisterna fick reda på det. En god vän till mig blev initierad av Maharishi – och snubblade så han ramlade på sin andlige mästare och högg tag i hans arm. Andra lärjungar frågade alltid hur det kändes och då svarade han: -Som en vanlig arm.

På bilden ovan ser vi hur gurun under sina första år i västerlandet tog bussen som en vanlig man. När jag träffade Maharishi hade han blivit en superstjärna. Han kom i ett privat jetplan med ett stort följe av punditar, ayurvedaläkare, sekreterare, forskare, kameramän och en egen livvaktsstyrka. Av en ren slump hamnade jag på golvet framför hans soffa, så jag kan skryta med att jag bokstavligt talat har suttit vid mästarens fötter. Då hade meditation som avkoppling och stressreduktion blivit helt mainstream, så Maharishi fokuserade istället på budskapet om världsfred genom meditation, som var lagom kontroversiellt i början på 1980-talet. Han lämnade ett imperium efter sig och det verkar som efterföljarna har kunnat hålla sams och driva det vidare enligt hans intentioner. David Lynch arbetar med att ge underpriviligierade barn gratis meditationskurser och för ett tag sedan uppträdde Paul och Ringo på en gala han ordnade för att samla in pengar till det arbetet.

På det rökelsedoftande meditationscentret på Stora Nygatan i Gamla Stan köpte jag Maharishis bok ”Vetenskapen om varandet och livets konst”. För en sökande tonåring blev den boken ett bättre alternativ till knark och det är jag glad för idag. I hälsokostaffärerna fanns det också böcker, framförallt ”I sjukdomarnas häxkittel” av Are Waerland. Denne man låg i krig med läkarna på 40-talet och var så känd att hans föreläsningar fyllde Stockholms Konserthus. En del han sade var överdrifter och stollerier, men i det stora hela fick han rätt. Idag ses det som en självklarhet att äta frukt, grönt och fibrer, minska på sockret, sluta röka och vädra bostaden. Då utmålades hans teorier som ett hot mot folkhälsan och ett vanligt argument var att människan inte är gräsätare, då skulle vi ha flera magar som korna. Men etablissemanget ändrade sig. Redan på 70-talet rekommenderade forskare och myndigheter fiberrik kost och tjugo år senare kom det lagar om obligatorisk ventilation av bostäder. Rökningen, som var så inne på 40-talet, hade då sedan länge setts som en av de stora sjukdoms- och dödsorsakerna i världen. Att Waerland kallade det vita sockret ”det vita giftet” var en av hans typiska överdrifter, men idag är vetenskapen överens att vi bör minska intaget. Köttet då? Sedan några år rekommenderar Livsmedelsverket att vi bör minska köttkonsumtionen, av både hälso- och miljöskäl.

.

rökning reklam

Gårdagens konstigheter har blivit dagens normaliteter och gårdagens normaliteter är förbjudna idag. Barnaga förbjöds på 1970-talet och hustruaga på 1980-talet. En riksdagsman som en gång på 70-talet motionerade om bättre burar för höns blev i svenska media utnämnd till ”Årets Riksjöns”. Nu har EU infört sådana bestämmelser. Åtminstone på vissa områden blir vi mer civiliserade. Dessutom sade dom i Mitt i naturen att ozonhålet har läkt. Och jag som undrat varför ingen pratar om det längre. När dessutom Sverigedemokraterna minskar i opinionsundersökningarna så kanske världen ändå inte är rakt igenom ond?

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. På 1990-talet bytte de då ganska fanatiska djurrättsaktivisterna taktik. Det var bättre att alla skippade kött en gång i veckan än att en liten grupp försökte leva helt renlärigt. Om man har en katt ska man ge den kött, eftersom katter är rovdjur och inte mår bra av att leva på växter. Det är även en smaksak hur miljö- och djurvänlig man själv vill eller orkar vara. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Samtidigt är det dom extrema människorna som driver utvecklingen framåt. Are Waerland är ett av många exempel på hur stollar blivit mainstream. Eller som amerikanerna brukar säga: -Dom skrattade åt Columbus också. Då säger cynikern: -Ja, men dom skrattade åt byfånen också. Och så är det förstås. Framtiden får utvisa vilka byfånar som egentligen är genier.

Hem

Posted in Amanda Jenssen | Taggad: , | Leave a Comment »