Amanda Jenssen Bloggen

Bloggen för dig som inte har staken i fönstret

  • Amanda Jenssen 2014
  • Amanda Jenssen Superstar

    Amanda Jenssen is one of Sweden’s leading artists and one, that in comparision to most of her peers, really has what it takes to break internationally.
  • Följ mig på Twitter

  • Blogkeen

    Amanda Jenssen Bloggen

Ur minnenas arkiv

Posted by Roger Krook på 22 april 2016

helgonens dal

Hello Freaks!

I väntan på AJ:s kommande trumpetskiva tar vi en favorit i repris:

-Jag hade tröttnat på västerlandets materialism och statusjakt, sålt det lilla jag hade och liftat till Indien, sade min kollega och saltade lite extra på sin lunchtallrik. Så fortsatte han:

-Nu fotvandrade jag i Himalaya, långt bortom turiststråk och vandringsleder. Jag hoppades finna någon av de upplysta mästare, som sades leva som eremiter i grottor här.

Efter långa vandringar och en hel del strapatser stod jag en dag plötsligt framför en grotta, som verkade bebodd. När jag tittade in i mörkret såg jag att det satt en man där. Fånigt lyfte jag handen till hälsning och sade: -Får man komma in?

I upphetsningen hade jag börjat prata svenska. -Stig på, sade han.

Hade jag hört rätt? Hade denne man övernaturliga förmågor så han förstod alla språk? Jag hade hört talas om att en del yogis kunde göra sådana underverk.

-Det var inte igår jag fick prata svenska. Du måste vara sänd från himlen, sade han vänligt. Det kändes förvånansvärt lätt att prata med honom, som om han var en gammal vän. Och detta helgon talade perfekt svenska, om än med lite brytning på sanskrit.
-Inte från himlen, men från Sverige. Hur länge har du suttit här?

-Tja… det var strax efter Det Stora Kriget jag åkte hit. Då var jag en ung och sökande man, precis som du.
-Har du funnit det du sökte? Hur känns det att vara i Samadhi?
-Att uppnå Samadhi kan ta sju liv av meditation. Det finns inga genvägar för att bränna karma. Inte ens att sätta sig i en grotta, om du vill ha mitt råd.
-Menar du att du ångrar att du suttit här och mediterat?
-Ångrar… nej. Men det kan vara viktigare vad man gör mot andra än att göra andliga övningar.
-Berätta mer! Berätta mer!

-Jag vet inget om vad som hänt i världen sedan jag blev eremit. Ibland har jag hört kanonmuller i fjärran. Ibland har jag sett flygmaskiner och rymdfarkoster på himlen.
-Det kallas satelliter, sade jag ivrigt.
-Verkligen? Ja, jag har haft gott om tid att fundera. Men mitt liv är inte bortkastat. En gång hjälpte jag en annan människa. Jag förändrade hans liv. Det brukar jag tänka på när jag undrar om jag använt det här livet på ett bra sätt.
-Hur gick det till?
-Jag trodde du aldrig skulle fråga. Det var i Wien 1918. Jag var ung och hade åkt dit för att upptäcka den stora världen. Den utanför Sundbyberg där jag bodde. I Wien sprang jag på en man som stod på ett broräcke och skulle hoppa. Utan att tänka rusade jag fram och drog ner honom på marken, tog honom i min famn och höll fast honom hårt. Då började han gråta.

-Varför ville han inte leva längre?
-Han hade sökt till konstakademin och blivit refuserad. Hans provtavlor dög inte i professorernas ögon. De sade att bilderna var stereotypa och innehållslösa, berättade han snyftande för mig. Och utan en bana som konstnär var hans liv inte värt att leva. Ja, som tur var hade jag varit vaken på tyskalektionerna i skolan och förstod honom ganska bra.
-Vilken tur. Vad sade du till honom då?
-Att han säkert hade andra talanger. Kanske som författare. Arkitekt. Föreläsare. Militär. Till och med som politiker! Om en möjlighet försvunnit återstår tusen andra. Så länge det finns liv finns det hopp.

-Hur övertalade du honom att fortsätta leva?
-Ge inte upp! Låt inte de där idioterna vinna! Visa alla som refuserade dig vad du är kapabel till! Och en dag ska de ångra sina hårda ord.
-Det var bra sagt.
-Ja, det fungerade. Man såg hur beslutsamhet och nästan revanschlust ersatte det tidigare självföraktet. Han växte flera tum. Han var beredd att ta sitt öde i sina egna händer. Och det var faktiskt min förtjänst.

-Hur gick det sedan?
-Det vet jag inte, sedan åkte jag hit. Men jag har åtminstone räddat en människas liv. Kanske har han i sin tur gjort en massa gott för andra människor där ute, vad vet jag. Så jag har faktiskt förändrat historiens gång lite, lite grann.
-Det var fint.
-Ja och innan vi skiljdes fick jag en tavla av honom, som han målat själv. Den står där längst inne i grottan. I guldram. Det är kanske ingen stor konst, den föreställer Operan i Wien i dimma. Men den påminner mig om att mitt liv inte har varit bortkastat.
Jag tittade in i dunklet och mycket riktigt, där stod en tavla i guldram lutad mot grottväggen.

Precis då gick solen ur moln, en solstråle bröt fram och träffade tavlan som en spotlight. I det nedre högra hörnet. Och jag kunde klart och tydligt läsa konstnärens signatur: A. Hitler.

– Oj! Vilken historia! flämtade jag.
-Ja, men den är inte slut där, sade min kollega allvarligt, men det här som jag ska säga nu har jag inte berättat för många.
-Berätta! Vad hände sedan?

– Mannen i grottan sade att jag fick önska mig vad som helst, som tack för att jag kommit och hälsat på honom. Då tänkte jag efter och kom på att jag var sugen på burfi, en sorts indiskt godis. Så jag sade att jag ville ha burfi. Då sträckte han fram högra handen, det steg upp som en grå dimma ur handflatan och inför mina ögon materialiserades en bit burfi i hans hand. Han gav mig den och jag åt upp den.
-Vilken grej! Tänk om du hade önskat dig en jättediamant! Eller…
-Ja, men det var burfi jag ville ha just då.
-Har du inte ångrat att du inte önskade dig något annat?

Min kollega var tyst ett tag.

-Jag har haft gott om tid att fundera. Men han ville bara vara snäll och jag fick det jag ville ha. Ingen vet hur mitt liv hade sett ut om jag av girighet önskat mig något annat. Eller om jag försökt ändra andras öde och önskat mig en medicin mot cancer. Eller ett par guldbyxor där det alltid finns pengar i fickorna. Eller något annat av allt det som jag tänkt på under de här åren. Ingen vet.

Jag satt tyst en stund och sedan frågade jag: -Ingår kaffe?
-Ja, kaffe ingår, sade min kollega allvarligt.

Lite musik på det:

.

.

Slut i rutan

Skriv något mysigt

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s