Amanda Jenssen Bloggen

Bloggen för dig som inte har staken i fönstret

  • Amanda Jenssen 2014
  • Amanda Jenssen Superstar

    Amanda Jenssen is one of Sweden’s leading artists and one, that in comparision to most of her peers, really has what it takes to break internationally.
  • Följ mig på Twitter

  • Blogkeen

    Amanda Jenssen Bloggen

Whatever happened to The Runaways? (+ förgasarfilm, 98 av 100)

Posted by Roger Krook på 07 juni 2014

.

Innan Amanda fanns fanns Cherie Currie. The Runaways släppte sin första LP 1976 och sedan startade en galen karusell som snurrade bortom all kontroll.

.

cherie currie the runaways

Märkligt nog pryddes albumets framsida av en bild på Cherie, trots att det handlade om ett band och inte en soloartist. Om man vek upp skivmappen stod hela bandet där, Cherie Currie i uppknäppt blus och med musikhistoriens sexigaste blick rakt in i kameran. Jag skrev en dikt som hette Djävulen i blicken om den bilden, men tyvärr är den gone with the wind. Lita Ford ser ut som en sträng spankingmadam och Joan Jett ser ut som hon skulle ha skitit på sig.

.

the runaways debut album lp

I Sverige var The Runaways mycket populära bland barn, vid sidan av band som Kiss och Sweet. När bandet besökte Sverige lyckades dom bli portförbjudna på Gröna Lund för all framtid, något inte ens Amanda lyckades med när hon några år senare stod på samma scen. Tonårstjejerna från USA spelade sina egna instrument och blev tagna på allvar, i en tid när kvinnor inom musiken fortfarande oftast var vokalister, ögongodis eller kuttersmycken – om dom inte var topless tjejband som uppträdde på sexklubbar. Lita Ford spelade gitarr som en hel karl och förebådade på sitt sätt den sexpositiva och gränsöverskridande feminismen, en tjej som trakterar en fallossymbol på scenen är inte att leka med.

Redan 1977, efter utsålda turnéer och flera LP-skivor, lämnade Cherie Currie bandet och 1978 gav hon ut den country-inspirerade solo-LP:n Beauty is only skindeep  med den odödliga strofen:

I was born beautiful, eighteen years ago.

1980 hade Cherie Currie en av huvudrollerna i filmen Foxes med Jodie Foster. Sedan hördes inte så mycket från henne, förrän filmen om The Runaways skapade ett nytt intresse för 1970-talets tuffaste tjejband. I filmen spelades Cherie av den porträttlika Dakota Fanning, 16 år:

.

dakota fanning

I USA var tjejernas tuffa, sexiga stil, i kombination med deras låga ålder, provocerande. Man talade om Fowler’s Teen Teasers och kallade musiken Jailbait Rock. (Eftersom skyddsåldern i dom flesta amerikanska staterna var 18 år och sex med någon yngre kunde ge fängelse.) Idag ser man snarare det Runaways gjorde som en feministisk handling, som banade väg för andra kvinnliga musiker. Girl Power långt innan uttrycket uppfanns. Somliga menade att killarna som fluktade in Cherie Currie tänkte på annat än feminism, men idag börjar folk förstå att det ena inte behöver utesluta det andra.

.

.

Den närmaste svenska motsvarigheten jag kommer på är new wave-bandet Tant Strul i början av sin karriär. (Även om just den här uppsättningen råkar ha en manlig musiker.) Tant Strul var konstnärer och spelade ut sin kvinnlighet, Pink Champagne var radikala och fick därför kritik om dom uppträdde sminkade eller snyggt klädda. Det var inte heller politiskt korrekt att sjunga om för privata saker. Även om Tant Strul i botten var politiska, så sjöng dom mycket om sex, känslor och andra privata ämnen, ofta i form av berättelser om kvinnor som bejakade sin kvinnliga kraft och magi.

Carl Johan De Geer säger i Med kameran som tröst att konst är att berätta personliga saker för utomstående. Det gör både Tant Strul och Amanda Jenssen till typiska konstnärer. För några år sedan såg jag en föreställning om Ulla Billquist och då var det ingen mindre än Malena som satt vid stagepianot! I Tant Strul spelade hon oftast lågbudgetorgeln som gav new wave-musiken sin speciella känsla och även användes mycket av Blondie i början. Men 2012 kom Tant Strul ut ur skuggorna med sin återförening och bejublade turné. Strax efteråt berättade trummisen Nike hur hon förnedrades i Alliansens arbetslinje och förbjöds söka arbete inom musik och kultur. Sverige var nog ett mänskligare samhälle trettio år tidigare, när Tant Strul slog igenom med Alice Underbar.

The Runaways var inte artsy, utan mera ren rock and roll. Här ovanför kan du se ett bevis på att rockmusiken skänker evig ungdom, när 50-plussarna Cherie och Lita levererar fullt ös, medvetslös förra året. Gives us all hope, som Basil Fawltys hustru sade.

Igår var det visst nationaldag. Men en sak lärde jag mig av Carl Johan De Geers film: Skrattet är bara ett sätt att ta fram rovdjuret i människan.

Apropå skratt så ser jag Pensionat Paradiset nu. Efter knappt fyra minuter kommer filmens förgasare in i handlingen, med den underbara repliken: -Här har du alla tiders karburator! Och som om det inte skulle vara nog så får vi även veta att den unge ingenjören ska vinna både en båttävling och flickan med hjälp av denna förgasare. Det är vad jag kallar kontrakt med tittaren!

För en oskriven regel säger att filmen efter några minuter ska ha visat vad som väntar och därmed skapa ett kontrakt med tittaren – om denne stannar kvar i biosalongen så lovar filmen att ge tittaren vad tittaren förväntar sig.

.

marianne träskman 18 år i sensuela

Det var därför Sensuela, Finlands enda försök att göra sexfilm, totalfloppade. Det tog 28 minuter innan hjältinnan började klä av sig. Fram till dess är filmen en fördomsfull, för att inte säga rasistisk, skildring av de vilda samerna i norra Finland. 18-åriga Marianne Träskman (finalist i Miss Finland 1967)  spelar en mycket vacker sameflicka som kommer till den dekadenta storstaden Helsingfors och får lära sig allt om den finska synden. Amanda Jenssen leker förresten lite med kontraktet med lyssnaren på sin senaste LP. Vissa låtar blir något helt annat än man först tror och det är ganska kul.

För att skriva det här pausade jag Pensionat Paradiset, men nu fortsätter jag. Och ni kan ju kolla på en konsert i Japan 1977 medan jag spenkar in rullen i fråga.

.

.

1977 kom en ny musikstil som kallades punkrock och det blev möjligt att ta den råa kvinnokraften ett steg längre. Wendy O’ Williams hade klädnypor i bröstvårtorna och sågade sönder en gitarr med motorsåg. Dessutom sjöng hon riktigt bra.

.

.

Hem

Skriv något mysigt

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s