Amanda Jenssen Bloggen

En av sydvästra Norrbottens fem bästa amandabloggar.

  • Amanda Jenssen 2014
  • Amanda Jenssen Superstar

    Amanda Jenssen is one of Sweden’s leading artists and one, that in comparision to most of her peers, really has what it takes to break internationally.
  • Följ mig på Twitter

  • Blogkeen

    Amanda Jenssen Bloggen

Livet på landet och i staden – same shit different names (60 av 100)

Posted by Roger Krook på 29 april 2014

livet på landet

Livet på landet

Det förra inlägget handlade inte om hur man lär känna folk eller får nya vänner, det handlade om hur man förhåller sig till grannar och andra främmande människor. I staden med förorter kan folk bo i både villor och lägenheter i åratal utan att lära känna sina grannar. Kanske utan att prata med dem överhuvud taget. Vänner träffar man istället genom arbete, studier, föreningar, sport, politik och andra gemensamma intressen. För ett tag sedan sade en kille en träffande sak: -I Stockholm är det ganska lätt att träffa ett one night stand på krogen, men nästan omöjligt att få nya vänner på samma sätt. Ja, att ha sex behöver inte vara lika personligt som att umgås mer privat.

Den ena grenen av min släkt kommer från en liten by med tvåhundra invånare, så jag har kunnat följa urbaniseringens effekter både i staden och på landet. På 1970-talet kunde man fortfarande leva sitt liv i byn utan att ha bil. Man kunde be busschauffören köpa ut brännvin på stadens systembolag och ibland gick han till apoteket också. Det fanns inget dagis och ingen blev skjutsad någonstans. Många försörjde sig som småbönder på släktgården, men dom flesta var mångsysslare och kombinerade deltidsjobb med egna företag och säsongsbetonade aktiviteter. Samma person kunde köra taxi, ha en grävskopa, hyra ut stugor, odla jordgubbar, föda upp får och ta påhugg på olika byggen. Den lokala handelsboden hade det mesta och det dom inte hade kunde dom beställa hem. Man hade byfester och firade midsommar och andra högtider tillsammans. Ungdomarna hade fotbollslag, spelade i band och festade i ungdomslokalen. På helgerna gick det buss till och från närmaste tätort så man kunde gå på dans, i folkparken eller på diskotek.

Man levde ofta flera generationer på en gård och att skilja sig var mycket ovanligt, en skilsmässa blev årets snackis. Idag finns det både äldreboende och dagis i byn och nästan alla har skiljt sig. Man lever precis som i stan: Lämnar ungarna på dagis, åker till jobbet, handlar på stormarknaden, skjutsar ungarna till aktiviteter, ser på teve och surfar på Facebook. Det gemensamma midsommarfirandet är inställt, eftersom alla vill vara hemma och grilla på verandan istället. Bussen passar skolans tider och på helgerna måste man åka taxi till och från krogen. Det blir svindyrt och många chansar och kör på fyllan. Annars bygger livsstilen helt på bilåkning, men skillnaden mot stan är att avstånden är mycket längre. Därför är folk på landet mindre miljövänliga än folk i stan som kan gå, cykla, åka kollektivt eller åtminstone köra bil kortare sträckor.

När det gäller grannar, så umgås man fortfarande mer med dem, jämfört med stan. Man kan bjuda in grannarna på middag och grillning för att lära känna dem. Man har inte mer tid än i stan, snarare mindre eftersom resorna är längre, men man vill bygga sociala nätverk. Om man umgås med andra i byn kan man be dem om hjälp när man behöver kattvakt eller hjälp med att resa takstolar och sjösätta båten.

Men det var mycket länge sedan man gick man ur huse för att ta hand om höet innan det började regna. Nu kör en ensam bonde med en maskin som lämnar vita rundbalar efter sig. Att samlas en massa folk och göra något tillsammans är mycket ovanligt och ingen (som är gammal nog att minnas brännbollsmatcherna, danserna och fyllefesterna) verkar sakna den tiden. Jag har en gammal bild där jag, mycket ung, står med en gitarr på magen bredvid en gammal gubbe med dragspel, framför en hopsnickrad dansbana där släktingarna svänger sina lurviga. Bilden skulle lika gärna kunna vara från 1800-talet och minner om en landsbygd och en livsstil som för länge sedan är död och begraven.

.

livet i staden

Livet i staden

Kring millennieskiftet minskade Stor-Stockholms befolkning för första gången i modern tid, när alla skulle flytta till landet. En god vän till mig sålde huset, skaffade nytt jobb och flyttade till ett fantastiskt hus på västkusten med fru och två-tre små barn. Efter några månader flyttade dom tillbaka, till ett hus ett par hundra meter från det gamla. Att lära känna byborna var inget problem, men vintermörkret var outhärdligt. Själv tog jag ledigt, lånade ett tomt hus och provbodde i min släkts hemby vid samma tid. Efter några veckor i december-januari hade jag fått nog av mörkret och lade alla planer om ett liv på landet till handlingarna. Beckmörkret inföll tidigt på eftermiddagen och fortsatte långt in på förmiddagen. Mulna dagar var det knappt riktigt dagsljus mitt på dagen. Att gå ner till sjön och sätta sig i en liten båt när man kommer hem från jobbet funkar på sommaren, men inte på vintern när man trevar sig fram i mörkret både när man åker till och kommer hem från jobbet.

En man i Nikkaluokta sade till mig: -Det är lätt att gilla det här stället nu när det är sommar, men för att gilla det på vintern måste man nog vara född här. Ja, på vintern byts ju midnattssolen ut mot evig natt norr om polcirkeln. En man i Jokkmokk sade att många inte klarade mörkret och började supa, så man måste skaffa sig något annat intresse än spriten. Själv körde han hundspann på vintern.

Men folket i min släkts hemby var trevligt när dom kom på sina traktorer och personalen i handelsboden hälsade när man kom in genom dörren. Folk på landet är mindre skitnödiga än i stan, så det blir en mer avspänd stämning. Samtidigt är toleransen mot avvikelser mycket mindre, det kan räcka med att vara vegetarian för att bli betraktad som lite konstig. Det finns en kvot för byoriginal, men för vanligt folk finns det oskrivna regler och om man bryter mot dem kan man bli betraktad som udda – med allt vad det innebär.

I små, isolerade samhällen uppstår det som kallas ö-mentalitet. Kort sagt så anser man att man kan och vet bäst. Intresset för att lära sig nya saker eller bli bättre på det man gör är litet, eftersom man redan vet allt och är tillräckligt bra. Framförallt vill man inte lyssna på så kallade experter, utbölingar som kommer och tror att dom vet något. Man är inte sura på folk som bor i fritidshus en stor del av året utan att betala kommunalskatt. Däremot blir man väldigt sura om ”sommargäster” tror att dom kan räkna sig som bybor! Den hederstiteln tillfaller bara det utvalda folket. Forskarna säger att den här grandiosa självbilden kommer av att folk i små isolerade samhällen är vana att klara sig själva utan hjälp utifrån.

Självförtroendet är, under den tunna ytan av världsvan coolhet,  desto sämre i storstaden. Allra skitnödigast är stockholmarna, som är livrädda att framstå som töntiga bönder. Stockholmarens mardröm är att bli stående mellan två rulltrappor och inte veta vilken han eller hon ska ta. En stockholmare som börjar gå åt fel håll på tunnelbaneperrongen vänder inte, utan fortsätter till rulltrappan och vänder sedan lite diskret och går över till andra sidan. Om man ser någon som stannar, ser sig omkring och byter riktning i Stockholm så är det en turist.

Hur gick det med massutvandringen från Stockholm? Många flyttade för att deras barn skulle slippa knark, invandrargäng och andra faror. Men det var inget Sörgården eller Bullerbyn man flyttat till, upptäckte dom flesta efter ett tag. I den lilla staden kunde det vara rena gangsterkrig, i den lilla byn byggdes det en flyktingförläggning och knarket fanns överallt. Folk flyttade tillbaka och nu räknar man med en gigantisk massinflyttning till Stockholm dom närmaste decennierna. Folk måste bo någonstans och det innebär att bostadspriserna stiger på ett groteskt sätt, samtidigt som hyresrätterna säljs ut. Många pensionärer har blivit miljonärer när priserna på deras villor och bostadsrätter mångdubblats, men det är svårare än någonsin att skaffa den första bostaden. För priset av en etta i innerstaden kan man köpa flera stora hus på landet, när allt är en fråga om tillgång och efterfrågan.

Det som driver inflyttningen, nu som i slutet av 1800-talet, är förstås att jobben finns i stan. Idag fortsätter en majoritet (pga den ökade konkurrensen) läsa på universitet och högskola efter gymnasiet och den utbildningen finns inte heller hemma i byn.

När jag funderade på att flytta till landet frågade jag en kille från en liten ort om det var svårt för en utomstående att komma in i gemenskapen. -Komma in i gemenskapen är inget problem, det svåra är att hitta ett jobb, sade han. På samma sätt är problemet i staden inte att lära sig vilka rulltrappor man ska ta, problemet är att hitta en bostad. Så ser verkligheten ut: Jobben finns i stan och bostäderna på landet.

Men annars är det mesta same shit, different names. Om du ska flytta till landet för att få mer tid att uppleva ett liv i lågt tempo i samklang med naturen, provbo först för att se vad du tycker om avstånden och bilåkandet. Om du har tänkt dig att vara utomhus mycket, provbo i december-januari innan du gör dig av med bostaden i stan! Drömmen om Bullerbyn upplever du bättre som sommargäst.

Hem

 

Annonser

2 svar to “Livet på landet och i staden – same shit different names (60 av 100)”

  1. Alichona Åsberg said

    Livet på landet är så enkelt ,man känner varandra, trygghet, lugn och fint än på staden mycket ljud, avgasser, man vet inte vem omkring dig, inte kul att bo på staden.

  2. Ja, det är ju mycket lättare att få kontakt med nya männsikor på landet. Konstigt nog borde det vara tvärtom tycker jag.

Skriv något mysigt

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s