Amanda Jenssen Bloggen

Om A. J.

  • Amanda Jenssen 2014
  • Amanda Jenssen Superstar

    Amanda Jenssen is one of Sweden’s leading artists and one, that in comparision to most of her peers, really has what it takes to break internationally.
  • Följ mig på Twitter

  • Blogkeen

    Amanda Jenssen Bloggen

Häxnytt: Som de gamla sjunga kvittra de unga (49 av 100)

Posted by Roger Krook på 18 april 2014

En vanlig dag för mjölkflickorna

En helt vanlig dag på jobbet för två elvaåringar

Gårdagens inlägg om häxprocesser förr och nu fick mig att tänka på barnens roll i samhället. Barnen fungerar inte i ett vakuum, utan det dom säger och gör avspeglar vuxenvärlden. Därigenom är barnen oskyldiga och kan inte dömas till straff, bara till vård och tillsyn. I ett samhälle där häxor får skulden för olyckor, missväxt och kor som sinar berättar barnen om kidnappningar och övergrepp från häxor. Idag vet vi att korna sinade på vintern på grund av dåligt vinterfoder, näringsfattigt gammalt torrt hö. Kraftfoder och ensilage (numera konserveras gräset i dom vita rundbalarna som står på vallarna) har gjort att korna mjölkar året om, precis som hönsen värper året om och inte börjar omkring påsk efter vinterns näringsbrist. (Där har vi kopplingen mellan påsk och ägg.) Men i alla fall, förr visste vanligt folk inte så mycket om näringslära och en troligare förklaring var att en häxa skickat tjuvmjölkande väsen, som tömt kornas juver. Sedan gick snacket om vilken granne som kunde vara häxan. And that’s how häxförföljelserna was born. Barn vittnade om hur grannkärringen låtit små tjuvmjölkande väsen spy upp grannens mjölk i hennes hink – och dom sinande korna fick en naturlig förklaring.

När dagens barn anfaller tiggare eller fotograferar sig bredvid uteliggare visar det att vuxenvärlden gått från solidaritet till egoism de senaste tjugo åren. Folk på samällets botten ska inte hjälpas eller visas empati, dom ska trakasseras eller förlöjligas.

.

selfie uteliggare och flickor

Men ibland kan någon vägra spela rollen av den som förnedras. Den här bilden gör mig glad, uteliggaren verkar inte ha något emot att flankeras av två tonårsflickor. Varför skulle det vara förnedrande att bli fotograferad om man är en cool typ? Det är flickorna som förnedrar sig själva på den här bilden. Men dom är förlåtna, det är vuxenvärlden som har gett dem deras bild av ”losers”. I en annan tid skulle dom kanske ha ordnat alternativ jul för hemlösa och tyckt det var ett supercoolt sätt att bygga personligt varumärke. Som de gamla sjunga kvittra de unga.

När jag gick på Åsö Gymnasium var Södermalm fortfarande en arbetarstadsdel. Det fanns gott om lodisar på gatorna och i parkerna. Dessa lodisar var ofta snubbar som hade gjort saker. Många hade varit på sjön och sett världen, andra hade varit frivilliga i kriget mot fascismen i Spanien, en del hade varit boxare. Alla hade jobbat hårt när dom var yngre och friskare och då kunde fortfarande vem som helst få tillfälliga jobb som diskare, postsorterare, stuvare eller i snösvängen när det var ebb i kassan. Och den som käftade med dom här söderkisarna åkte på en välförtjänt propp.

Under kriget vågade inga nazister framträda öppet på Söder, då åkte dom på stryk. Söder var en röd stadsdel och man röstade på sossarna eller kommunisterna. Därför är det, paradoxalt nog, i en gammal fin tradition som dagens hippa medelklass i stadsdelen blivit en symbol för motståndet mot Sverigedemokraterna.

Apropå barn, så hittade jag en text om mjölkflickor när jag googlade Riksost. Mjölkflickorna var den svenska varianten av The Milkman, som bar ut mjölk till hushållen. Mjölkflickorna var verkligen flickor, ofta 11-12 år. På den tiden gick barnen några få i skolan och sedan var det bara att börja jobba heltid. Överklassens flickor kunde få gå i flickskola och sedan gå på universitet i Frankrike. Den som föddes av proletärer på Södermalm hade inga sådana framtidsutsikter. Livskvaliteten kunde istället ligga i att man höll ihop, hjälpte varandra och hoppades på en bättre framtid genom arbete i politiska partier, fackföreningar och folkrörelser. Och i att lyssna på musik, dansa, bli förälskad och ha kompisar, förstås.

Arbetarmoralen sade att man skulle vara hederlig, ärlig och solidarisk. Man fnös föraktfullt åt överklassens dekadens och fiffel. Men alla pallade inte trycket och många hamnade i missbruk, våld och kriminalitet. Per-Anders Fogelströms böcker skildrar arbetarklassens hjältar, men visar inte mycket av alla män som blev busar eller alla kvinnor som blev horor. Gatubarnen, som levde på tiggeri, stöld och prostitution, var ett inslag i huvudstadens gatubild, precis som mjölkflickorna. Det var inte bättre på landet, där barnen fick börja med hårt jordbruksarbete redan i koltåldern. Våldtäkter och utnyttjande var förmodligen mycket vanligt, men så nedtystat att det inte har satt mycket avtryck i historiska dokument.

I min fanfiction gör Amanda Jenssen en tidsresa till 1880-talet och utklädd till tiggarkärring (TK) träffar hon en apelsinflicka (AF), ett prostituerat gatubarn. Amanda skänker hopp om en annan och bättre värld:

AF: Tänk om det vore som anarkisterna säger, att vi fattiga ska få det bra efter revolutionen. Men vilka ska göra revolution? Här finns bara tittare och tattare, ficktjuvar och tiggare, ja jag menar inget illa mot dig alltså, hamnbusar, sutenörer, drinkare, bondfångare, klockskojare, taskspelare, vallackare, gycklare, teaterpatrask och lungsjuka. Vad kan vi göra mot dom rika och deras knektar? Och om arbetarna strejkar ger dom rika dom sparken och bylingen honkar dom för lösdriveri.

TK: Dom gjorde revolution i Frankrike och högg huvena av aristokaterna som limpskivor. Chop! Chop! Chop! I’m gonna pop you with my panzerfau!
AF: Ja, det är klart. Mina barnbarn kanske inte måste gå på gatan.
TK: Dina barnbarn kommer inte att gå på gatan och sälja något. De kommer att gå i skolan istället.
AF: Jaså, på flickläroverket och ta vita mössan förstås?
TK: Ja, dom kommer att ta studenten allihop.
AF: Ha ha, ja du har iallafall fantasi. Men du är snäll. Berätta mer om framtiden, du berättar så bra.
TK: Det kommer bli fint att bo i Gamla Stan. Självaste stadsministern ska bo på Västerlånggatan.
AF: Så det finns hopp för oss i Gamla Stan?
TK: Ja, det finns hopp.

Modernitetens hoppfullhet tändes under den andra halvan av 1800-talet. En dag skulle arbetarnas barn kunna ta studenten, köpa sommarstuga och automobil. Och den drömmen uppfylldes under 1950-talet, då folkhemmet stod på topp. Sedan kom först Elvis och sedan popmusiken och 1960-talets ungdomsrevolt.

And that’s how rock and roll was born.

Hem

 

 

Annonser

Skriv något mysigt

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s