Amanda Jenssen Bloggen

Om A. J.

  • Amanda Jenssen 2014
  • Amanda Jenssen Superstar

    Amanda Jenssen is one of Sweden’s leading artists and one, that in comparision to most of her peers, really has what it takes to break internationally.
  • Följ mig på Twitter

  • Blogkeen

    Amanda Jenssen Bloggen

Med nördighetens skyddsrum som tröst (3 av 100)

Posted by Roger Krook på 04 mars 2014

folkgasmask

Att musiken, filmerna och modet var annorlunda förr är kul. Det gör att vi kan välja olika stilar från olika perioder. Däremot kan vi inte välja fritt från saker som är viktiga: Värderingar som gäller hur man ska leva sitt liv, behandla andra och se på omvärlden. Att försöka göra det är det enda som är riktigt förbjudet och straffas på olika sätt. Inte med en bagatell som böter, utan genom att man anses värdelös på arbetsmarknaden, äktenskapsmarknaden, köttmarknaden och alla andra marknader där man måste bygga varumärke och sälja sig själv. Eftersom människan är ett flockdjur är en sådan nedvärdering och utfrysning katastrofal för den som drabbas.

Uppfattningen att vi har frihet att välja livsstil och leva vår dröm gäller alltså bara så länge vi väljer samma sak som alla andra, det dagens oskrivna regler säger att man ska välja. Vi kan inte välja om vi ska ha mobiltelefon eller inte, men vi kan välja utseende och tekniska finesser på telefonen. Inom rimliga gränser, med en omodern telefon blir man betraktad som en hopplös loser. Större än så är inte friheten att bygga varumärke genom att konsumera en livsstil.

Idag läste jag om den nya trenden efter öppna kontorslandskap. Man får inte ett eget skrivbord, det finns inte skrivbord till alla och den som kommer sist kan bli utan bord och få stå vid en bardisk och jobba hela dagen. Det är förbjudet att ha personliga saker som bilder på familjen på bordet, det är förbjudet att lämna saker på bordet vid dagens slut och det är framförallt förbjudet att sitta vid samma bord två dagar i sträck. Ibland fuskar två anställda och sitter vid ett av två bord varannan dag, men så får man inte göra.

Varför lägga en massa energi på att bråka om sådana ordningsregler på en arbetsplats? Det viktiga är väl att folk gör det dom ska, är produktiva och inte förstör motivationen för andra? Nej, nej, nej. Det viktiga är att folk följer spelreglerna för hur man ska vara idag. De nya spelreglerna går ett steg längre än att man ska vara ”tillgänglig” i ett öppet landskap utan egna rum, bås eller skärmar. Man ska dessutom skapa ”synergieffekter” genom att cirkulera, glida omkring, dela med sig av sin fysiska närhet till alla och inte sitta stilla på en plats och bygga ett litet bo som om det fortfarande vore 2000-tal.

Den som inte gillar läget betraktas som besvärlig, omodern och får lägre anställningsbarhet, alltså ett sämre värde på arbetsmarknaden. Det var länge sedan det fungerade att hota med att säga upp sig.Om det inte passar är det bara att gå – och det finns inte ens något skrivbord att städa innan man lämnar arbetsplatsen för gott. Varför har det blivit så?

Ingen är unik. Alla är utbytbara legobitar och om galoscherna inte passar så står nya, villiga legobitar på kö. En gång i tiden var folk pusselbitar, men den tiden är sedan länge förbi. En pusselbit var unik och oersättlig. Om personen lämnade arbetsplatsen sökte man en ny pusselbit, en ny Rune eller Ingrid. Någon som jobbat många år på samma plats var en hjälte. Det kunde vara en industriarbetare som hållit på tjugo år, kunde känna på svarvspånen och säga hur svarven skulle ställas in. Det kunde vara en programmerare som kunde hantera den obegripliga datorn och göra en körning så alla fick lön den här månaden också. Att vara en sådan nörd kunde ge hög status och framförallt varumärket att man var oumbärlig. Idag är man en legobit och legobitar kan bytas ut. Man söker inte en Ingrid, man söker ”dig som arbetar med inköp av musikinstrument”. Man söker folk som kan fortsätta med det dom redan gör och bli lönsamma från första dagen. Eller så vänder man sig till ett bemanningsföretag och slipper allt personalansvar.

I första hand finns konkurrenterna om jobbet inom landet, men mer och mer i hela världen. På 90-talet såg man det som en chans för glesbygden att telefonväxlar kunde flyttas till Norrland. Sedan många år flyttas telefonväxlarna till låglöneländer i östeuropa och västafrika och vi har vant oss vid att det ska vara så, precis som vi har vant oss vid att en hel avdelning på ett teknikföretag kan flyttas till Kina när som helst. Telefonister i andra länder kan gå en snabbkurs i svenska och Kina producerar enorma mängder med unga, hungriga ingenjörer. Att du kan prata svenska och har specialistkompetens gör dig inte mindre utbytbar än någon annan. Alla är legobitar.

Nu över till dagens fråga: Vad gör man för att klara av den här situationen? Hur kan man känna sig unik och cool trots att man bara är en legobit, inte en unik och oersättlig pusselbit, utan en legobit som när som helst kan ersättas av någon annan?

Svaret: Man blir nörd. Man kan bli expert på övergivna svenska skyddsrum från Kalla Kriget, superhjältar från nedlagda seriemagasin, kvinnliga stumfilmskomiker eller bortglömda viktorianska sexnoveller. Till att börja med blir man unik med unik kunskap. En nörd är inte utbytbar. Sedan får man en flock i form av andra nördar med samma intresse. Man får ett inre skyddsrum som tröst i den iskalla senmodernitetens skrämmande legobygge. And that’s how trenden med nördiga, helt oanvändbara specialkunskaper was born.

En av mina mest lästa texter på nätet handlar om (håll i er nu) bortglömda kvinnliga stjärnor i gamla svenska sexfilmer. Vem spelade den incestuösa systern i Som havets nakna vind? Varför blev Sverige ledande inom genren 1951 och varför gick allt åt pipsvängen 1978? Varför släppte regeringen Mera ur kärlekens språk fri, när filmcensuren ville förbjuda den? Vem var den amerikanske regissören som kallade sig Monika Fitta? Och hur kunde Ingmar Bergmans filmer betraktas som ren pornografi utomlands? Frågor, frågor, frågor som världen måste få ett svar på. För att inte bli alltför nördig skriver jag lite om annat också: Den enda finska sexfilmen, varför det inte gjordes sexfilm i Norge och om de danska filmerna där sångnummer och slapstick varvades med äkta samlag. Thet don’t make ‘em any more.

.

christine gyhagen 1971

CHRISTINE GYHAGEN

Här är en svensk sexstjärna, men påklädd och sjungande en anständig visa. Sångerskan och skådespelerskan Christine Gyhagen är född i Västergötland den 26 april 1949. På bilden ovan sjunger hon, 22 år gammal, i Kvällsöppet 19 oktober 1971. Det var ett mycket tidstypiskt program med vad som idag blivit fantastiska godbitar: Olof Palme och Vilhelm Moberg diskuterade svensk utrikespolitik, Nils-Petter Sundgren och Harry Schein debatterade om Åsa-Nisse var god underhållning och Gunder Hägg framförde sin nya hit Glassfabriken, med en ung Carl Johan de Geer på trombon. En tidsmaskin till ett Sverige som för alltid är försvunnet och just därför lever i våra hjärtan.

Eftersom den här bloggen är för amanda-nördar, så avslutar jag med att sätta in Amanda i pusslet … eller legot … eller skyddsrummet. Amanda är nostalgiker (musik och mode) och nörd (övergivna platser). Konstigt vore det annars, hon är ju en av oss. Är Amanda en legobit? Nej. En körsångerska eller studiomusiker är utbytbar. En hitmakare är … i princip utbytbar. Amanda Jenssen är en konstnär, som skapar något ingen annan kan skapa, odödlig och unik musik. Därmed är Amanda ett undantag som bekräftar regeln och Carl Johan de Geer är ett annat.

#blogg100 är en reaktion mot anti-skyddsrumstrenden. Att ha ett eget skrivbord där man kan bygga ett skyddsrum har blivit förbjudet och en blogg är ett skrivbord i cyberrymden. Att blogga är att skapa något eget, istället för att agera på multinationella företags allmänna spelplatser som Twitter, Facebook och Google +1. En text som den här skulle inte gå att skriva någon annanstans än på en blogg. När jag startade Amanda Jenssen Bloggen 2007 var bloggande supertrendigt, men nu anses bloggen för skyddsrumslik. Just därför kommer jag att fortsätta blogga och jag lovar att övergivna skyddsrum och bortglömda sexfilmer kommer att bli återkommande inslag i de återstående 97 inläggen.

Tag det som ett löfte och inte som ett hot.

PS

Plötsligt slår det mig att bergrummet Elefanten var före sin tid. Där fanns det inte sängar till alla, man sov i skift och tog helt enkelt en ledig säng när man skulle sova. Därigenom förebådade det atombombssäkra skyddsrummet dagens trend med att det inte finns skrivbord till alla.

DS

Hem

Annonser

Skriv något mysigt

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s