Amanda Jenssen Bloggen

Roger E. Lee om A. J.

  • Amanda Jenssen 2014
  • Amanda Jenssen Superstar

    Amanda Jenssen is one of Sweden’s leading artists and one, that in comparision to most of her peers, really has what it takes to break internationally.
  • Följ mig på Twitter

  • Blogkeen

    Amanda Jenssen Bloggen

Amanda Jenssen annorlundahetens triumf

Posted by Roger Krook på 29 augusti 2011

amanda jenssen i tyskland 2010

Uppdaterat 15 september 2011

En påminnelse om berömda personers födelsedagar.

Amanda Jenssen var på Polar Prize utdelningen. Starta bildspelet, Amanda är på bild 7.

Tysk favorit i repris: Amanda Jenssen som Absinthens Gröna Fé:

.

Jag har laddat ner youtube-klippet där Amanda sjunger I Choose You för Kungen, jag vill inte förlora det en gång till. Dessutom kan jag ställa om VLC mediaplayer till bildförhållande 16:9 så bilden inte blir hoptryckt. Det är något väldigt magiskt med den här scenen. Amanda kisar mot solen och ser avspänd och glad ut, nästan förälskad. Det beror knappast på att Carl-Philip satt i publiken, men jag skulle vilja säga att Amanda ser lycklig ut. Kanske insåg hon hur långt hon kommit när hon fick framföra egenskriven musik för kungafamiljen med kör, orkester och en cellokvartett. Kungaklippet är min medicin, det ser jag när jag behöver bli glad.

När Amanda smeker mikrofonen med vita handskar på önskar jag att Johnny Bode hade fått uppleva det. Men kanske kan han göra det. I min fanfiction sammanförde jag Amanda och Carl-Philip, vilket förverkligas i det här klippet. Fanfiction och verklighet hade alltid en tendens att flyta ihop. En gång sade Carl-Philip att han undrat vart himlens alla stjärnor tagit vägen, men nu såg han att de fanns i Amandas ögon. Och det var ju snällt sagt. Tyvärr ser man inte hur entusiastiskt Carl-Philip applåderar efter Amandas nummer, det är bortklippt.

Jag lät även Johnny Bode komma hem till Amanda, lägga bort titlarna och dricka cocktails medan Bert Karlsson och Mr Wiksten fixade disken och strök hennes blusar. Johnny och Amanda är två unika människor och hade nog haft mycket att prata om. Johnny Bode skrev ju operetter med stor framgång, de snuskiga visor han är känd för i Sverige var bara ett sätt att tjäna pengar och han spelade dem aldrig privat. Men i motsats till Amanda Jenssen lyckades Johnny Bode alltid förstöra det han byggt upp. Han hamnade på Långholmen, mentalsjukhus och till och med i koncentrationsläger. Men mitt uppe i de bisarra stollerierna lyste ändå hans begåvning och genialitet igenom. Som här i mitt favoritklipp med ett litet potpurri, som var ett misslyckat försök till comeback i Sverige. Men man hör fortfarande att det är en gammal storsångare bakom mikrofonen. Hans sätt att använda den något slitna rösten, i kombination med det väldigt cheesy ackompanjemanget, ger mig en och annan kall kår utefter ryggraden. Och det får mig att må bra. Tack, Johnny! Och jag tror inte du vilar i frid, jag tror du skriver musik med Jesus.

.

Den annorlunda retar alltid idioterna

Kan man göra alla idioter nöjda? Svar nej. Snarare tvärtom: Den som är för bra, före sin tid eller sticker ut på något annat sätt får alltid kritik av idioter. Något att bry sig om? Nej.

För ett tag sedan var jag med om en nära-döden-upplevelse – i bemärkelsen att folk nästan dog. Då får man ett annat perspektiv på livet, vad som är viktigt och oviktigt. Själv reagerade jag med att bestämma mig för att inte låta rädslan, särskilt inte den för att få kritik av idioter, styra mitt liv i fortsättningen. Rent logiskt: Varför skulle man låta idioter styra hur man ska använda den tid man har kvar? Man lever bara en gång och man kan inte kasta bort sitt liv på att försöka göra idioter nöjda. Eller undvika att göra dem missnöjda.

Hur skulle det låta vid Pärleporten? -Hej Sankte Per, jag har använt min tid där nere till att undvika göra idioter missnöjda.

Det här skrev jag 20 december 2007. Det är en del av ett inlägg med rubriken Annorlundahetens Triumf.

——————–
”Amanda Jenssen
har sedan den första auditionen sagt att hennes taktik är att vara annorlunda. I en bransch med nischade, strömlinjeformade artister förväntar man sig kanske inte att annorlundahet ska vara ett vinnande koncept, men taktiken tog henne till finalen. Genom sin röst, sin stil och sina låtval bryter hon mot det vana och etablerade. Juryn blev  både förvånad och imponerad när en indiechick, med rufsigt, ojämnt blonderat hår samt en gammal tejpad gitarr i ett snöre runt halsen, steg in och med hes countryröst sjöng Elvis första låt. Swartlings spontana kommentar var: -För mig får hon gärna vinna hela skiten.

Amanda Jenssen tycktes vara helt medveten om riskerna med annorlundahet.  -Antingen kommer de att tycka jag är skitbra, eller så kommer de att hata mig. Om sin röst sade hon att det finns så många bra sångröster där ute, så när det kommer till kritan kan originaliteten vara det som hörs i mediabruset. Hon håller med sina kritiker om att hon sjunger falskt ibland. Amanda Jenssen vill gärna få en bättre röst, men om hon fick en annan röst skulle den inte vara hennes. Hennes taktik är att skilja sig från mängden och vända sin annorlundahet till något positivt, när det gäller röst, stil och låtval…

… Det är inte många unga tjejer med artistdrömmar som får synas i media, uppträda på Globen, geniförklaras av branschfolk,  dricka champagne i limousiner och bli VIP-behandlade på Café Opera. När Amanda Jenssen får detta erkännande är det en triumf. Annorlundahetens triumf.”
———————–

Nya artister måste söka nya vägar

Att vara annorlunda i bemärkelsen att frångå mallar är ingen lyx. När världen förändras måste man parera vågorna och navigera på kaosets hav. Det har managementkonsulterna tjatat om några år nu. De svenska dansbanden tycks trotsa denna företagsekonomiska sanning. Det beror kanske på att de har en publik av fyrtio-plussare som alltid har köpt CD-skivorna och nu kanske köper låtarna till sina musikspelare också. Idag kan nog ”mormor” piratkopiera om hon vill, men grejen är kanske att hon inte vill, hon vill stödja sin idol. Eller hon köper skivorna av gammal vana och för att få en komplett samling. Om man tittar på den svenska försäljningslistan så domineras den av dansband och schlager, vilket tycks stödja den här hypotesen.

För en ny artist blir det väldigt annorlunda, när det inte finns trogna fans som köper allt som ges ut, bokar biljetter till alla krogshower och kan fylla Globen om man bokar den för konsert. Då måste man tänka nytt och hitta nya sätt att tjäna pengar. Om man vill leva av sin musik, alltså. Eller så kan man damma av en nygammal strategi, som att satsa på den tyska marknaden. Och vid horisonten hägrar det stora landet i väster, där mjölk och honung rann. In the land of Minnesota and the state of Michigan. Go West!

Mitt livs novell

Apropå annorlunda: Jag har nyss läst Hälsa henne att hon ska dö av Karolina Khatib-Nia. En cool katt (halvperser) som arton år gammal åkte till New York för att bli stjärna. Det började dåligt. Eftersom hon var ”muslim” blev hon haffad i tullen och misstänkt för att vara terrorist. Sedan visade det sig att lägenheten i Queens där hon skulle bo var en knarkarkvart. Hon råkade ut för skumma managers som försökte blåsa henne på stålar, fula gubbar som försökte utnyttja henne sexuellt och oförskämda typer som vägrade lyssna på eller släppa in henne.

I början satsade hon på att få sjunga på små klubbar, men sedan insåg hon att skivbolagen kunde vara en genväg till de stora scenerna. När Universal vägrade släppa in henne stod hon utanför och sjöng tills de hotade med att ringa polisen. Eftersom hon inte hittade i tunnelbanan gick hon till fots på Manhattan och knackade på hos ett hundratal skivbolag. Oftast släppte de inte in henne, trots att hon hade tryckt upp snygga demo-CD och själv var både snygg och trevlig. Ibland ställde hon sig på gatan och sjöng. Utan publik.

Budskapet är att den gamla mallen med yrkesutbildning, söka jobb, få fast anställning på hemmaplan och sedan jobba till pensionen inte fungerar längre. I en värld av kaos och förändring måste man vara mer flexibel än så. Tänka nytt, våga göra misstag och lära sig av misstagen. Karolina lärde sig snabbt att inte vara så naiv, att inte lita på alla, att inte bry sig om elaka människor och framförallt att aldrig ge upp.

Men det här är verklighet och ingen hollywoodfilm. Karolina blir inte upptäckt en utan flera gånger när hon sjunger på olika klubbar. Hon sjunger för och pratar med amerikanska storheter som Jay-Z , Beyoncé och diverse levande musiklegender. Hon får ett amerikanskt skivkontrakt – som hon inte kan skriva på eftersom det skulle göra henne livegen. Ett svenskt skivbolag säger att hon ska komma till Stockholm och spela in ett album. Hon flyttar till en stockholmsförort, gör inspelningar i studion – och efter två och ett halvt år är hon inte närmare något album.

Den senare delen av boken handlar om sådant som vi vanliga dödliga kan relatera till: Segande, degande, väntan, projekt som stoppas, tigs ihjäl, rinner ut i sanden eller aldrig blir något på grund av Jätteproppen Orvar. Ett tag funderar Karolina till och med på att söka till Idol, men vill inte göra det annat än som en absolut sista utväg. (Ha ha.)

Men plötsligt en dag blir det ett debutalbum – och ingen popskiva utan gamla fina låtar från skivmärket Chess, precis sådan musik hon drömt om att få sjunga. Idag är Karolina Khatib-Nia tjugotre år, heter Jasmine Kara och ibland gör hon musik med Tove Styrke och Amanda Jenssen.

Amanda Jenssen Tove Styrke Jasmine Kara

Så här lät hon på en klubb i New York:


.

Jasmine har lärt sig en annan sak: Att man ska hålla sig från knark. En dag möter Jasmine sin barndoms idol på Malmskillnadsgatan, skitig, helt nerknarkad och galen. (Den fd idolen, inte Jasmine.) Jag har funderat, men inte kommit på vem det var. Någon svensk kvinnlig sångerska som var stor för några år sedan och är försvunnen nu? Även de tunga narkomaner Jasmine träffade i New York gjorde att hon lovade sig själv att inte bli sådan.

Hur bra fungerar annorlunda klipp på Youtube? För varje framgångssaga med miljoner visningar finns det gigantiska mängder klipp med tiotals, hundratals eller i bästa fall tusentals visningar. Utbudet är i princip oändligt. Jag lade upp lite klipp på Youtube på skoj, när jag försökte lära mig editera sådana. Mitt hopklipp från Idol-auditionen har nästan blivit lite populärt. 58,000 visningar, 30 kommentarer och 70 gillar.

För övrigt har det gamla Hallelujah-klippet över 8 miljoner visningar. Jag minns att det var en stor dag för fansen när det passeerade 1 miljon! Den tekniska kvaliteten är riktigt usel och jag lade upp ett klipp med dvd-kvalitet från Idol-dvd:n. Men det har bara tre tusen visningar, folk ser hellre ett gammalt risigt klipp som fler har sett. Det måste ju vara bättre!

Vissa av mina lärospån (t ex Amanda Jenssen Horror Story) har så få tittare som de förtjänar. Länge var mitt klipp med Busby Berkely (från ganska okända filmen Wonderbar) ett av nätets minst sedda, men nu har en del folk ute i stora världen (den utanför Sundbyberg) upptäckt det. Minst sett är istället mitt senaste mästerverk,  en (fy-)fanfilm om Claes af Geijerstam som stannat på 77 visningar, 0 kommentarer, 0 gillar. Vad är det för fel på Clabbe?

Amanda Jenssen Bloggen home

Annonser

Skriv något mysigt

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s