Happyland ett jättekliv för Amanda Jenssen

Amanda sjunger på signering. Fotograf: Amandalover.blogg.se

Att följa upp en succé är inte lätt. Kompositören Rachmaninoff hamnade i depression och kreativ kris när han skulle försöka. 

Vi trodde Killing My Darlings med Amanda Jenssen var en succé, som kunde bli svår att överträffa. Och så var det bara Amandas lärospån, ett steg på vägen mot att producera ett riktigt album. Vid en jämförelse med Happyland är KMD hoprafsat material, spretigt, ojämnt och utan en röd tråd.

Happyland hänger ihop som en symfoni. Till och med soundet och mixningen är enhetliga. Särskilt i refängerna smälter röster och instrument ihop till en mjuk, fyllig wall of sound. Ståbas, gospelkör, popdunk, storbandsblås och smäktande toner blandas till något nytt och unikt. Och över alltihop lyser Cab Calloway.

Mandys röst har utvecklats enormt sedan sist. Nu har hon en sensuellt jazzig popröst, som påminner om Deborah ”Blondie” Harry. Och att jämföra Amanda Jenssen med Monica Zetterlund är inte heller helt fel.

Stora kompositörer tar musiken framåt genom att blanda olika influenser och skapa något eget. Att rida på säsongens trender, vara nostalgisk eller göra pastischer för inte konsten framåt. Därför låter det här inte gammalt, som Amy Winehouse eller annan retro. Amanda Jenssen har använt gamla influenser utan att bli retro, en svår konst.

Liksom Ulla-Bella min sekreterare kan Frk Jenssen allt och lite till, från rockabilly och gangsterjazz till svulstiga ballader och sentimental filmmusik. Allt blandas i hennes musikaliska cockailshaker och skruvas till på ett ytterst personligt sätt.

Resultatet är något så paradoxalt som smal mainstreampop. Det här kräver ändå betydligt mer av lyssnaren än KMD gjorde. Kanske blir Happyland inte en lika stor framgång på listorna. Om Happyland har något fel, så är albumet helt enkelt för bra.

För Mandy är det bara världsherravälde som gäller. Då går det inte att kompromissa för att få uppskattning av svensktoppspubliken eller skivköparna på kort sikt. Då måste man komma med något eget och unikt, som håller om tio eller tjugo år. Det gör Mandy.

Och om Amanda Jenssen fortsätter att vara en stor konstnär på sitt kompromisslösa sätt kan hon gå hur långt som helst. KMD var ett litet steg på den vägen. Happyland är ett jättekliv.

Jag är bara så otroligt imponerad av Amanda.

Till senaste inlägget