Amanda Jenssen Bloggen

Käften har inga handtag men pottan har skaft

  • Amanda Jenssen 2014
  • Amanda Jenssen Superstar

    Amanda Jenssen is one of Sweden’s leading artists and one, that in comparision to most of her peers, really has what it takes to break internationally.
  • Följ mig på Twitter

  • Blogkeen

    Amanda Jenssen Bloggen

Amanda Jenssen -prognos för 2009

Posted by Roger Krook på 29 december 2008

Snart är det dags att avge nyårslöften. Om jag ska göra om mig under 2009 så ska jag i så fall bli mer amandofil, inte mindre. Att intressera sig för något annat än sig själv (tex Amanda Jenssen aka Amanda Jensen) kan försvaras med en massa rationella argument. (Se tidigare inlägg.) Dessutom kan en fördjupning på ett område ge en breddning på hela livets motorväg. Man kan få det Antonovsky kallade sense of coherence eller känsla av mening. En passion kan bli ett titthål rakt ut i hela universum. Och då upptäcker man att Hästhuvudsnebulosan är väldigt vacker i motljus.

En mindre poetisk omskrivning säger att man går från read-only till read/write. Istället för att passivt konsumera en idol börjar man göra grejer själv. Någon kanske tom skaffar samma frisyr som idolen i det engelska popgänget De Skalbaggarna. Den största socio-ekonomiska händelsen just nu är kanske att hela Internet håller på att gå från read-only till read/write. Läsarna själva skriver Wikipedia och alla töntiga privata hemsidor har ersatts av den mäktiga bloggosfären. Sociala plattformar som Youtube, Myspace, Facebook och Bilddagboken har faktiskt bara funnits några få år, men blir mer och mer grunden för mångas dagliga liv. Den stora trenden är att man vill skriva själv, inte bara läsa färdiga texter på hemsidor och informationssajter. Man vill inte heller bara se andras filmer och höra andras musik, man vill göra egen musik och lägga upp sina egna videoklipp.

Märkligt nog talar man väldigt lite om denna kreativa revolution. Istället fokuserar man ofta på det negativa: Felaktig information, dålig grammatik, piratkopiering, stöld och plagiat. Sämst koll verkar politikerna och de etablerade partierna ha. De verkar tro att man kan lagstifta bort den historiska övergången till ett postindustriellt, senmodernt, globaliserat read/write-samhälle. Det kan man inte.

Man kan inte lagstifta om att alla ska ha lika långa kjolar, gå till jobbet samtidigt, dricka mjölk till maten, lyssna på samma radiokanal, se Hylands Hörna och sedan gå och lägga sig samtidigt när den enda tevekanalen säger godnatt klockan 23.00. Vi som var med när det begav sig saknar Anita och Televinken, men detta är en försvunnen värld som aldrig kommer tillbaka.

En annan nyhet: Man kan inte längre lyckas genom att försöka lära kunderna veta hut. Om skolor, kyrkor eller företag försöker, så går deras kunder bara till någon annan. Detta är en helt ny situation. Förr var folk dj-vligt glada om de kom in på en utbildning, nu har en del skolor svårt att fylla sina platser. En helt ny frågeställning är därför hur stor del av budgeten man ska lägga på undervisningen och hur stor del som ska gå till att marknadsföra denna undervisning.

Musik- media- och nöjesbranschen står i en ännu svårare situation: Kunderna ser det som en mänsklig rättighet att ta vad de vill utan att betala. Det sägs att piratkopieringen ökade i Finland, när de införde sin motsvarighet till anti-fildelningslagen IPRED. Kanske hade den ökat ändå, kanske piratkopierade folk ännu mer på rent trots.

Utvecklingen kan även beskrivas som ett antal generationer. Generationen i Kinseyrapporten var född före 1930 och stod för övergången från viktorianism till modernt 1900-tal. Bakom den prydliga fasaden var de ungefär lika fräcka som dagens människor.

Efter den stora depressionen och andra världskriget kom The Babyboomers, i Sverige motsvaras de av fyrtiotalisterna, 55-plussarna eller Jätteproppen Orvar. De var inställda på att ta för sig, men tänkte samtidigt på att inordna sig i ledet, visa hänsyn och vara lojala. Detta var ett framgångsrecept när industrialismen och gammelmedia hade sin blomstring.

Sedan kom Den Blåsta Generationen, som växte upp med idoler som Hep Stars och Country Joe & The Fish. Den Blåsta Generationen står för något av ett vakuum mellan fyrtiotalisterna och Generation X.

De som föddes i slutet på 60-talet eller under 70-talet kallades Generation X eller Den Lata Generationen. De var inte lika strävsamma som fyrtiotalisterna och tog det mesta med en rejäl nypa ironi. Dessutom var de, som sagt, ganska lata. När konkurrensen i samhället började öka reagerade Generation X, som då satte normerna i arbetslivet, med att gnälla: – Jag går in i väggen, jag går på knäna, jag blir utbränd, får jag inte mindre att göra säger jag upp mig!

-Kan jag få skriftligt på det, undrade HR-chefen glatt. Det hade nämligen börjat komma en ny mindre lat generation, inriktad på ”coping” när det gällde den hårdare konkurrensen. En del av dem var välutbildade kineser och indier, andra var svenskar födda 1980 eller senare. Detta var Generation Y, som gjorde entré. Trots att de borde vara alla lärares och arbetsgivares dröm, så tyckte somliga att Generation Y var bortskämda och uppkäftiga. Deras föräldrar var (åtminstone i USA) överbeskyddande. Att skjutsa en 19-årig tjej till shoppingcentret eller ringa en 22-årings personalchef om Lilla Gubben blev orättvist behandlad på jobbet, var typiskt dessa unga vuxnas föräldrar. Generation Y själva var dock knappast bortskämda, utan snarare inställda på att jobba hårt och målmedvetet för att skaffa sig ett liv. En sådan inställning är nästan nödvändig, när det någonstans i världen kan finnas någon som gör samma sak man själv gör, men lite bättre, snabbare eller billigare.

Dessa nedslag eller snapshots från samtiden ger ingen fullständig bild av läget eller utvecklingen, men säger kanske lite om de viktigaste trenderna. Den som vill göra något idag måste inte gilla läget, men ta hänsyn till hur nätet, kunderna och folk i största allmänhet fungerar. Den intressanta frågan i det här sammanhanget är förstås hur bra Amanda och amandofilin kan fungera i dagens och morgondagens samhälle, om Amanda och hennes fans ligger rätt i tiden.

Otippat värre så tycks Amanda Jenssen vara rätt häst (eller rätt get) att satsa på just nu. Amanda kommer inte med publikfriande klyschor, som att fildelning är kärlek. Hon säger att det är bra att musiken sprids, men att det är tråkigt att skivaffärerna tvingas stänga och att artisterna kanske får svårt att försörja sig på musiken. Samtidigt använder hon den infrastruktur som finns, för att tex ge bort sin senaste singel gratis eller lägga upp strömmande musik och video.

Det verkar faktiskt som om Amanda själv fattar viktiga beslut, hon har tex sagt åt skivbolaget att inte släppa fram förfrågningar från program som Let’s dance, eftersom hon ändå aldrig skulle ställa upp på sådant larv.

Samtidigt vore det förstås ett gigantiskt misstag att försöka göra allt själv, på en professionell nivå måste man ta hjälp av andra. Dessbättre har Amanda inte gjort samma misstag som (bland många andra) Herreys, Carola och Janni Spies, som anställde släkt och vänner som rådgivare. Istället verkar det som om hon anlitat verkliga proffs för marknadsföring, konsertbokning, skivproduktion och bolagsbildning. Bland de horder av mer eller mindre begåvade talanger som vill göra musik med Amanda, har hon valt Pär Wiksten och (om man ser till resultatet) därmed skapat ett verkligt radarpar.

Amandas hantering av media är ett kapitel för sig. På något sätt har hon lyckats undvika oseriös och dålig publicitet, men ändå synas på rätt sätt i rätt sammanhang. Redan under Idol visade Amanda hur suverän hon var både på scenen och i intervjuer. Många klipp från Idol 2007 har med rätta redan status som amandaklassiker. Okej, i början av sommarturnén kanske det märktes att Amanda inte var van att genomföra en hel konsert som soloartist. Betydligt mer anmärkningsvärt är att Amanda redan i slutet av höstturnén ständigt beskrevs som ett under av självsäkerhet och sensualitet på scenen. Trots att Amanda enligt egen utsago aldrig kunnat dansa, så satt då tom rörelserna precis där de skulle – och beskrevs som på gränsen till det barnförbjudna.

Amandas fans är lika trendiga de och har tom tagits som ett exempel på den senaste formen av sociala nätverk: Helt utan hierarki eller formell ledning arbetar de, var och en på sitt sätt, tillsammans för ett gemensamt mål. De har olika åldrar och bakgrund, men delar en gemensam passion att diskutera och förändra något. Denna subkultur kan alltså jämföras med olika upprop och uppror, som på den senaste tiden framgångsrikt använt modern teknik och informella nätverk.

Hur man än vänder sig, så tycks det alltså stå helt klart: Amanda och amandofilin ligger helt rätt i tiden och har framtiden för sig, både under 2009 och senare.

Och det känns ju tryggt.

Till nyaste inlägget

Advertisements

Skriv något mysigt

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s