Give me a reefer and a bottle of gin

Rubriken kommer från en sång med Billie Holliday. Bessie Smith, en annan av Amanda Jenssens musikaliska förebilder, rökte så mycket reefers i grammofonstudion att grannarna klagade. Och hur var det egentligen med den glade och alltid välklädde Cab Calloway? När han var i åttioårsåldern frågade en journalist vad cokey och smokey i texten till Minnie the moocher egentligen betydde. Kokain och marijuana förstås, sade Cab Calloway vänligt. Knark var något mina musiker kunde relatera till. Och många av de legendariska bluesinspelningarna är gjorda i fängelser.

Nu blir man inte bättre musiker av att supa, knarka eller sitta på kåken. Snarare tvärtom. Däremot har konst och kultur alltid haft en koppling till det inre och yttre mörkret. En av de mörkaste (och bästa) svenska böckerna som skrivits är 491. Man blir inte förvånad när man får höra att författaren tog livet av sig lite senare. Och Kafka hade det inte heller så roligt, som det stod på en populär t-shirt en gång i tiden.

Att Amanda Jenssen tar ett steg in i mörkret med albumet Happyland bekräftar därför det jag misstänkt: Hon vill vara en seriös musiker mer än hon vill ligga på englandslistan.

Vår hjältinna är inte den enda som gjort den prioriteringen. En av 1900-talets mest begåvade musiker var Frank Zappa. En journalist frågade varför han inte använde sin begåvning till att göra hits och bli miljardär. Med en syftning på Michael Jackson svarade Zappa: -Vem vill gå omkring med en ynklig liten näsa och bara en handske? Ja, vem vill göra det?

Amanda har otaliga gånger förklarat att hon inte är någon ledsen eller deprimerad människa. Men när hon är på gott humör skriver hon inga låtar. Och Jenssen är alldeles för smart och medveten för att glorifiera missbruk eller psykisk sjukdom.

Trevlig helg, alla amandofiler!

Till senaste inlägget

Amanda Jenssen och hennes fans

Glada amandofiler dansar conga

Att Amanda Jenssen har smarta och medvetna fans i olika åldrar är allmänt känt. (1) Frågan är vilka som utgör den hårda kärnan, vilka som är hardcorefansen, de verkligt fanatiska tok-amandofilerna.

Ett sätt att få en hint kan vara den demografiska (befolkningsmässiga) statistiken i Youtube. Vilka är det som aktivt söker och tittar på nya videoklipp med Amanda Jenssen? En liten undersökning av 2,483 visningar ger intressant statistik.

Förvånande nog var 92% män. Av dem var nästan 90% i åldern 45-54 år. Några var 13-17 eller 55-64 år. Noll procent var 35-44 år.

Av kvinnorna var nästan alla antingen 13-34 eller 55-64 år.

En sådan undersökning har förstås många felkällor, men den bekräftar min känsla av att de verkliga fanatikerna är medelålders män. För övrigt kan man väl bara säga att Amanda Jenssen går hem bland alla sorters människor i olika åldrar.

I senmoderniteten ska man vara besatt av sig själv och sina projekt. Den som gillar någon eller något annat för mycket blir en gränsöverskridare och kan kallas besatt, stalker eller groupie. Det kan väl inte vara bra att gilla någon eller något mer än sig själv och sina projekt?

Jo, det kan det.

 

Amandofil notapparat

1. Se den här intervjun med Amanda Jenssen på Press2Play.

Till senaste inlägget

Guldskiva och knäck till Amanda Jenssen

Fotograf: Amandalover.blogg.se

Albumet Happyland med Amanda Jenssen har redan sålt guld! Vi som oroade oss över att skivan var för bra för att gå hem i stugorna kan nog slappna av. På 60-talet toppade Ingmar Bergmans filmer biotoppen och ibland kan kvalitet vara folklig. Apropå folklig så ligger Greetings From Space nu på Svensktoppens andra plats med 39 veckor på listan. Singeln Happyland är ny utmanare på listan.

And now for something completely different. I morse kunde de som lyckades släpa sig upp tidigt i ottan se Amanda Jenssen (aka Amanda Jensen) äta knäck i direktsänd television. Själv hade jag tänkt gå upp klockan åtta, men vaknade först 10.30. Efter att ha uttalat Den Ondes namn och vacklat iväg till utedasset satte jag på teven och min VHS (JVC 1989 års modell) som jag laddat kvällen innan.  

Då sade programledaren ”Välkommen Amanda Jenssen” och sedan följde ett ganska långt inslag med vår hjältinna. Mandy är numera mediatränad och släpper inga bomber, allt är försiktigt och väl genomtänkt. Ändå fick åtminstone jag lära mig något nytt, hon har bara läst två recensioner av Happyland. Jag misstänker starkt att det är de två som officiella hemsidan länkar till. Dessutom tror jag att Pär Wiksten läser alla recensioner och talar om för Frk Jenssen hur uppskattad av landets proffstyckare deras musik är.

Men varför skulle Amanda Jenssen läsa alla recensioner och riskera att bli på dåligt humör? Man kan aldrig göra alla nöjda och i ett tidigare inlägg berättade jag om när Ingmar Bergman slog en recensent på käften och efteråt ångrade att han inte slog hårdare. Till och med  en av de mest lovprisade och geniförklarade människorna i modern tid kan bli på dåligt humör av en negativ recension!

Vi fick sedan se Mandy äta knäck. Ett vågat val, eftersom det kan vara svårt att prata med knäck som fastnat på framtänderna, men allt gick bra. Avslutningsvis blev det rena frikyrkan, när Amanda tagit med sig inte bara den minimala signeringsorkestern (två personer) utan även en pianist och en gospelkör. Låten var den blivande klassikern I Choose You. (AJ lär ha sjungit Happyland i början av programmet.)

Halvnorskan levererade dessutom en intern blinkning, när hon sade att hon skulle gå hem och googla. Allt detta och ett telefonsamtal med en cigarrökande Halvard därtill.

Här på *** NY SKIVA ** kan du se inslagen på webbteve.

Till senaste inlägget

Happyland ett jättekliv för Amanda Jenssen

Amanda sjunger på signering. Fotograf: Amandalover.blogg.se

Att följa upp en succé är inte lätt. Kompositören Rachmaninoff hamnade i depression och kreativ kris när han skulle försöka. 

Vi trodde Killing My Darlings med Amanda Jenssen var en succé, som kunde bli svår att överträffa. Och så var det bara Amandas lärospån, ett steg på vägen mot att producera ett riktigt album. Vid en jämförelse med Happyland är KMD hoprafsat material, spretigt, ojämnt och utan en röd tråd.

Happyland hänger ihop som en symfoni. Till och med soundet och mixningen är enhetliga. Särskilt i refängerna smälter röster och instrument ihop till en mjuk, fyllig wall of sound. Ståbas, gospelkör, popdunk, storbandsblås och smäktande toner blandas till något nytt och unikt. Och över alltihop lyser Cab Calloway.

Mandys röst har utvecklats enormt sedan sist. Nu har hon en sensuellt jazzig popröst, som påminner om Deborah ”Blondie” Harry. Och att jämföra Amanda Jenssen med Monica Zetterlund är inte heller helt fel.

Stora kompositörer tar musiken framåt genom att blanda olika influenser och skapa något eget. Att rida på säsongens trender, vara nostalgisk eller göra pastischer för inte konsten framåt. Därför låter det här inte gammalt, som Amy Winehouse eller annan retro. Amanda Jenssen har använt gamla influenser utan att bli retro, en svår konst.

Liksom Ulla-Bella min sekreterare kan Frk Jenssen allt och lite till, från rockabilly och gangsterjazz till svulstiga ballader och sentimental filmmusik. Allt blandas i hennes musikaliska cockailshaker och skruvas till på ett ytterst personligt sätt.

Resultatet är något så paradoxalt som smal mainstreampop. Det här kräver ändå betydligt mer av lyssnaren än KMD gjorde. Kanske blir Happyland inte en lika stor framgång på listorna. Om Happyland har något fel, så är albumet helt enkelt för bra.

För Mandy är det bara världsherravälde som gäller. Då går det inte att kompromissa för att få uppskattning av svensktoppspubliken eller skivköparna på kort sikt. Då måste man komma med något eget och unikt, som håller om tio eller tjugo år. Det gör Mandy.

Och om Amanda Jenssen fortsätter att vara en stor konstnär på sitt kompromisslösa sätt kan hon gå hur långt som helst. KMD var ett litet steg på den vägen. Happyland är ett jättekliv.

Jag är bara så otroligt imponerad av Amanda.

Till senaste inlägget

Amanda Jenssens hemliga releasefest

Fotografen Severus Tenenbaum var på den så av mystik omgivna releasefesten. Lokalen var Kägelbanan, Stockholm och av bilderna att döma var det full fräs med Amanda Jenssen et al på scenen. Se bilderna i Severus blogg.

Uppdatering: Mandy Mansion har recension och bilder från releasefesten.

Till senaste inlägget

Happyland går direkt tilll mitt hjärta

Det här är skrivet efter att ha lyssnat igenom albumet Happyland med Amanda Jenssen en gång. Det sägs att bra musik ska beröra och visst är det så. Men om man bara vill bli berörd kan man lika gärna ägna sig åt droger och annat risktagande. Det unika med musiken är att den går direkt till hjärtat. Om du tycker det låter pretentiöst kan du sluta läsa nu.

Varför bloggar man istället för att göra något vettigt? Jag har en annan blogg (under pseudonym) med närmare en miljon besök om året. Mitt evangelium där är att man ska ha kul, inte låta andra göra en ledsen och samtidigt vara rädd om sig själv. Den är min revansch för min barndom och tonårstid. Jag tror faktiskt den bloggen hjälper några att inte vara ledsna eller råka illa ut i onödan. Där får jag utlopp för min livsfilosofi och därför slipper ni (oftast) mina predikningar.

Men nu ska jag predika.

Hur våra liv blir beror inte på bra och dåliga val. Glöm din dröm. Jag börjar mer och mer tro att det viktigaste är vilka människor vi har turen eller oturen att möta, särskilt i perioder när vi är sökande, mottagliga eller sårbara. Orättvisan eller rättvisan i detta har i alla tider gäckat filosofernas försök till förklaring. Mina släktingar säger att jag egentligen skulle ha varit död, men jag har ofta stött på rätt personer vid exakt rätt tillfällen.

Räddaren i nöden kan komma i många skepnader. En skepnad är idolen som skriver och framför musik. Detta är inget nytt. Miljoner tonåringar hittade styrka att leva vidare hos Elvis, Beatles och Kate Bush. Om musiken är bra eller dålig kvittar egentligen, det viktiga är att den berör. Går förbi alla försvar och låser upp hjärtats lotus.

En gång sade en tjej på en fest (otippat värre) att hon skulle sjunga en sång för mig. Sedan sjöng hon Swing it, magistern. Det räddade mitt liv eller åtminstone mitt goda humör den gången. Därför sade jag för två år sedan (på skämt) att jag skulle vilja höra Amanda sjunga samma låt för mig. Och resten är historia.

Därför ska jag inte försöka övertyga någon om att Happyland är ”bra”. Men jag är desto säkrare på att den går direkt till mitt hjärta och tar mig till ett Happyland utan destruktivitet och risker, ett himmelrike på den här sidan pärleporten där man bara växer och mår bra.

Och precis som den där gången på festen så känns det som om någon ger mig precis det jag vill ha, men inte vågat hoppas på, knappt drömma om.

Till senaste inlägget

Happyland med Amanda Jenssen etta på iTunes albumlista

Bild: Sony Music

I förrgår släpptes albumet Happyland med Amanda Jenssen för nedladdning. Igår låg det etta på iTunes albumlista - med en viss Michael Jackson som god tvåa. Idag ligger Happyland fortfarande etta.

I går kväll började recensionerna rasa in. Klicka på *** NY SKIVA *** i menyn, där samlar jag länkar till recensioner och annat! Och redan nu törs jag påstå att Amanda har gjort det igen. Lyckats bli respekterad och älskad av de så svårflirtade kritikerna alltså. Grattis Amanda!

Själv väntar jag  med att lyssna tills CD:n kommer idag onsdag. Sedan räknar jag med att smälta intrycken ett par dagar innan jag skriver något.

Men det här är mina intryck av singeln Happyland och den tillhörande musikvideon. Troligen handlar hela albumet om samma tema, konstnärens inre värld på gott och ont.

Musikvideon faller på plats

En radiohit är en radiohit och jag upplevde inte det mörker eller de dämoner Amanda pratade om. Till en början. Videon övertygade mig först inte heller, en frimärksstor ruta på skärmen blir sällan en mäktig upplevelse.

HD-versionen fick mig att skåda ljuset, eller snarare mörkret. Bunkern ger associationer till Berlin, Cabaret och Ingmar Bergmans Ormens Ägg. Det finns en mardrömskänsla, dämonerna kan anas  som vägglös bakom tapeten eller slingrande rörelser under det tunna skalet på ormens ägg. Men den här gången är ondskan inte den framväxande nationalsocialismen utan det inre mörkret. Amanda har dementerat att det handlar om knarkets verklighetsflykt och sinnessjukdom.

Det blir riktigt obehagligt med alla hintar om att festen bara är en mardröm eller ett bländverk: Någon har hängt upp röda draperier och kristallkronor, men betongväggarna avslöjar att vi befinner oss i en bunker. Någon har spikat upp skivor på väggarna, men tagit vinyl istället för stenkakor fast det ska vara 40-tal, ståbas,  mässingsblås och Lindy Hop.

Och allra läskigast är Pär Wiksten, totalt felplacerad med moderna kläder och elgitarr.  Den snubben ger mig stora skälvan!

Jag uppfattar Happyland som en bild av konstnärens själ. Hon drömmer sig bort och skriver låtar i kreativitetens rus natten  igenom, som vore hon påtänd av amfetamin. Men under ytan lurar konstnärens andra sida, närheten till det undermedvetnas mardrömmar och alla spök- och skräckhistorier hon hört som barn.

Inte så konstigt att Amanda Jenssen säger Happyland är hennes blottade själsliv och ingen spekulation för försäljningslistorna.

Amanda är en stor konstnär och en annan stor konstnär var Busby Berkeley. Hans happyland kan verka glättigt med söta, leende balettflickor och den alltid lika välsjungande smörsångaren Dick Powell. 

Men filmpremiären skedde inte bara under depressionen, utan även under det nationalsocialistiska maktövertagandet. Dekadent amerikansk film och musik förbjöds i Tredje Riket, men Albert Speer har berättat vad som hände bakom kulisserna. Den här scenen var en av Adolf Hitlers favoriter och han såg den i sin privata biograf tillsammans med den innersta kretsen, bland annat film- och propagandaministern Joseph Goebbels.

Och sedan ”råkade” SS-männen paradera i form av ett hakkors, som Leni Riefenstahl filmade uppifrån… Så under den ljusaste yta lurar alltid mörkret. Busby Berkeley själv hade sina dämoner och blev med tiden tämligen nedgången. Men när den här scenen gick på kvartersbiograferna stod han på topp och fick inbjudningar till alla de rätta festerna i Hollywood, USA.

Men det här med ljus och mörker works both ways. Som en tredje stor konstnär, teveseriernas mästare Dennis Potter, uttryckt det: Schlagers från det tidiga 30-talet har samma budskap som Psaltaren: Tingen är icke vad de synes vara. Ovan det gråmulna, deprimerande molntäcket finns en högre verklighet där himlen alltid är blå.

Busby Berkeleys Happyland var extrem verklighetsflykt under en för mänskligheten extremt jobbig period. Amandas rötter kanske snarare återfinns hos ett storband med mycket blås och en blond 21-årig sångerska 1943. Och det skulle kunna låta ungefär  så här.

Till senaste inlägget

Expressen hyllar Happyland med Amanda Jenssen

Bild: Sony Music

Expressen har en recension av albumet Happyland.

”Happyland är en underbar skiva. En av årets bästa hittills. Alla kateorier.”‘

Mer Happyland: Klicka här för musikvideo i HD, radioprogram, recensioner mm!

 

Bloggen har aldrig haft så många besökare som nu och många nya amandofiler hittar hit. Därför ska jag passa på att lägga bort titlarna och presentera mig själv.

Jag bloggar med min gamla Apple II-dator och ett akustiskt modem. Ett sånt där som man lägger ner telefonluren i. Musiken har jag på 78-varvare, men jag funderar på att gå över till fonografrullar. Och kollar jag på musikvideo blir det något sånt här. (Visst är dom kusligt lika Amanda och Pär, eller hur? Särskilt snubben. Hälften blatting, hälften lapp. Vem vet.)

Så när jag mötte en idol som bytt ut stereoanläggningen mot radiogrammofon kunde det inte bli mer rätt. All this and heaven too.

 

I will give up my Amanda when they pry her from my cold dead fingers
 

Till senaste inlägget

Amanda Jenssen varvar upp (från 45 till 78 varv)

 

Skivbolagets PR-avdelning har varvat upp och plötsligt syns och hörs den tidigare så osynliga Amanda Jenssen överallt. Ikväll var det teveprogrammet Hype och en oediterad intervju finns här.

Amanda Jenssen själv, den unga geten, tycker att vinylskivor är från fel tidsperiod. Så hon har köpt en radiogrammofon och en massa 78-varvsskivor istället. (Själv ska jag från och med nu blogga medelst min gamla Apple II med akustiskt modem. Ett sådant som man lägger ner telefonuren i.)

Förr närmade man sig musiken på ett värdigare sätt. Satte sig på golvet framför radiogrammofonen och lyssnade å Thore Ehrlings senaste skiva. Telefonerade till sin väninna och anropade henne glittrande glatt:

-Hej kära du! Nu har jag köpt skivan! Om du kommer hit kan vi lyssna på den tillsammans och du kan få låna den om du vill. Den är verkligen jätte, kan du tro! Swingsångerskan heter Alice ”Babs” Nilsson och kan säkert bli något i framtiden, lägg hennes namn på minnet!

Idag lyssnar man tio sekunder på Spotify och klickar sig sedan uttråkad vidare till nästa låt. Allt enligt den bedårande Frk Jenssen.

Jättekäcka Amanda säger även att hon lyssnade mycket på 30- och 40-talsmusik när låtarna på Happyland kom till. Hon är väldigt inspirerad av hur de arrangerade upp låtarna på den tiden. Storband, blås, Cab Calloways sound. Däremot är det inte en retroskiva, så det låter inte 1939 på det sättet.

För övrigt var Marie Picasso utklädd till kyckling i programmet, men Amanda var INTE utklädd till kålrot.

Cheezus, var ska detta sluta?

Sade han menande.

Till senaste inlägget

Amanda Jenssen does Public Service

Hajtan svajtan alla swingpjattor och nalensnajdare! Ikväll spexar en chucker tjinåna vid namn  Amanda Jenssen. Hype va’ adressen – där allt händer och fötter.

Så håll ögonen öppna! (För annars ser du ingenting.)

Till senaste inlägget